SkyingVärt att veta: det här är engelska The Horrors tredje album, men det fanns även ett amerikanskt band som hette The Horrors, som släppte två skivor mellan 2000 och 2003, som inte lät som Bauhaus alls, utan snarare som Pussy Galore. Inte för att dessa engelsmän är dåliga, bara mer, hur ska jag säga, Engelska. Och rock’n’roll från England har inte varit helt grym på många, många år. Sedan efter punken kanske. Det är inte så konstigt, det går inte som britt att spela rock och samtidigt ignorera punken och Sex Pistols utan att man hemfaller åt ironi eller ren och skär eskapism.
Egentligen bör man ju vara tacksam. Finns det något tröttare än folk som har solglasögon på sig inomhus och spelar blues utan att kunna spela, precis som Leadbelly gjorde för 60-70 år sedan? Och kanske är det orättvist, kanske är den intelligenta popen och den ironiska rocken lika värdefull som den som inte är det? Kanske är en utveckling från stökig och utklädd rock till en mer skostirrande variant, med rötter i The Chameleons, 4AD och My Bloody Valentine beundransvärd? Antagligen. Jag kan bara inte komma ifrån de här andra The Horrors och när jag lyssnar på dem vill jag göra lite kaos på omgivningen, dansa och skrika. Horrors från England får mig att tänka på saker och sammanhang. Det känns inte lika roligt.