”Rummet” var en Facebookgrupp, som blev en blogg, som blev en bok.
Fenomenet slog ner som en mindre bomb i den nätburna antirasistiska rörelsen för några år sedan. Sprängstoffet bestod av att detta var ett forum som skapats av, ville tala med och för personer som själva drabbas av rasism. Ett separatistiskt forum där vita svenskar inte var välkomna, hur mycket antirasister de än påstod sig vara. Rummet profilerade sig på Twitter.
Som vanligt bland nätburna antirasister gick vågorna höga. Är separatism okej? Vem har tolkningsföreträde? Var går analysen av problemet isär? Debatten var oerhört infekterad och även undertecknad fick någon släng av sleven där jag satt och häckade någonstans i periferin av allt detta. Nu har Rummet även blivit en bok. Den har redan startat ett litet kulturdebattskrig gällande ett bildkollage föreställande den värdekonservativa skribenten Ivar Arpi. Jag bläddrar genast fram till sidan där det står ”rent objektivt ser Ivar Arpi ut som en nazist”. Jag skrattar högt åt bilden på SvD-skribenten där han sitter photoshoppad in i en nazistuniform.
Jag sällar mig således inte till skaran som vill slå på stora trumman och säga att ”nu har det väl gått för långt”. Boken som helhet är snarare lite för mycket Veckorevyn för en medelålders skitgubbe som jag själv. Det är även en bok som kokar ner en krånglig nivå till en hyfsat lättsmält soppa. Rummet har ju akademiska gurus som Sara Ahmed och Bell Hooks, ingen enkel litteratur direkt. Det är väldigt vänster (på ett Stockholms-sätt), det är väldigt popkultur (jag kan inget om klädmärken) och det är ungt (vem är egentligen Miley Cirus?). Men jag är ju inte den tänkta läsaren. Jag har alltjämt invändningar mot delar av analys och grepp som Rummet kör med, men det känns inte så viktigt. Den faktiska effekten av deras närvaro betyder något annat.
I slutet på filmen om Malcolm X säger någon: ”han gav oss vår manlighet”. Detta i meningen: jag har ett egenvärde, en rätt att försvara mig, att inte ställa upp på en massa skit bara för att det är bekvämt för andra. Jag tänker mig att det är vad den här förbannade rösten kan ingjuta hos en del av dem som verkligen behöver det. De som nu står som måltavla för rasismen. Om du är trött på att vara exemplet som normativa antirasister drar. Om du hellre vill definiera dig själv. Läs Rummet, bli förbannad och stark. Jag önskar dig lycka till. Du behövs nu, mer än gamla skitgubbar.