Måleri utanför tid och rum
Ett val som på något sätt pratar med ståhejet borta på Kulturens hus. Anna Almqvist är nämligen också illustratör och upphovskvinna till det nya barnbibliotekets många symboler. Mest känd av dem alla kommer sannolikt Regine reporter att bli - en pigg liten figur, som redan far fram som ett yrväder på Barnens polarbibliotek på nätet, och som nu ska landa i det verkliga biblioteket som en slags signatur. Där på barnbiblioteket har Anna Almqvist också illustrerat sagogrottan.
För till vardags är hon informatör och grafisk formgivare på Teknikens hus i Luleå, som samarbetat med biblioteket kring utformningen av det nya barnbiblioteket.
Anna Almqvist har gått Nyckelviksskolan i Stockholm, arbetat som grafisk formgivare och redaktör på bokförlag och dessutom haft en del illustratörsuppdrag vid sidan av jobben. Till Teknikens hus kom hon som utbildad lärare och pedagog, men med tiden har hennes arbetsuppgifter mer och mer glidit in på det här med bild och form.
Det fria måleriet tycks ha funnits där nästan hela livet, men det var först under några år i USA som hon fick möjlighet att gå kurser och ägna sig åt sitt eget skapande. Då hade hon redan inlett "en kärleksaffär" med vattenfärgerna, med akvarellmåleriet.
- Man blir gärna lite besatt av akvarellmåleriet, för mig har det blivit något av en passion, säger Anna Almqvist, och fördjupar sig i papperskvalitet, färgsorter och metoder tillsammans med den likasinnade galleriföreståndaren Karin E E Larsson.
Tidsödande metod
Men det är inga "vanliga" akvareller, om nu några sådana finns, som Anna Almqvist ställer ut. Hon arbetar med lasyrmåleri, en enormt tidsödande metod som innebär att hon lägger lager på lager av färg i sina bilder. Hennes färgrika måleri till trots är hennes utgångspunkt bara tre: gult, blått och rött.
- Jag har alltid en plan för mina bilder, som jag tecknar upp med blyerts. Och jag vet alltid vad som skall vara stjärnan i föreställningen.
Den delen av bilden sparar hon vit så länge som möjligt. Där ljuset finns fastnar ögat, där är bildens centrum i hennes måleri.
I många timmar står hon där och målar - det ena ger det andra, färger talar till varandra, bilden växer sakta fram, förändras, drar iväg åt ett annat håll.
- Det blir väldigt kontemplativt eftersom det är så tidskrävande. Jag hinner jobba igenom allt i huvudet, men också i kroppen, säger Anna Almqvist, som jobbat mycket målmedvetet med sin konst i nästan tio år.
- Då bestämde jag mig för att ta tag i ett motiv och i akvarellmåleriet som teknik. Tänkte att nu gör jag det här och så får jag se vart jag kommer.
Hennes motivkrets tycks opåverkad av rådande konsttrender och på Skåda visar hon en serie bilder som helt tydligt föreställer mänskliga organ, men som samtidigt också är växter.
- När jag började måla på allvar där i USA dök det plötsligt upp en liten skallig kille, The Little Bold Guy. Han fanns överallt. Det fanns en mamma där också, men henne fick man aldrig riktigt se. Senare tog en kvinnofigur över, hon var också skallig.
Deltog som illustratör
När Anna Almqvist flyttade tillbaka till Luleå efter åren i USA fanns plötsligt ingen tid över för måleriet. Men som medlem i Norrbottens tecknare deltog hon som illustratör i flera samlingsutställningar. För nästan två år sedan tog hon tag i sitt måleri på allvar igen, fick en helt egen dag i veckan där hon kan måla.
- Då kom livet tillbaka till mig igen och med full kraft också den skalliga kvinnan, som liksom växte och fick näring och vatten. Hon fick så småningom ledigt och ersattes av organ och växter, jag är intresserad av båda och har aldrig ryggat för det makabra. Jag har själv en gång som barn hjärtopererats och jag är mycket medveten om min kropp och kan känna stor tacksamhet för vad jag kan åstadkomma med den. Mina bilder hämtar jag inifrån mig själv, vet egentligen inte varför de kommer, bara att de är helt mina egna.
Det dryper av fukt från Anna Almqvists hjärtan från vilka det växer fetbladiga växter - bilder som ligger mycket långt från hennes bibliotekssymboler.
- Som illustratör utgår jag från ett tema eller en text. I min konst däremot är jag helt obunden. Där går jag in och ut ur mig själv, där finns inget att förstå, inga rätt eller fel, bara ett målmedvetet sökande som utgår helt från mig själv.
Så jobbar vi med nyheter