Måleri av gamla foton

Fotoalbumen är en företeelse för de närmast sörjande. Det kan jag säga som ingift i en stor släkt med oändliga förgreningar. När släktmiddagarna är avslutade och fotoalbumen tas fram då är det dags för en annan medvetandenivå. Samma försvarsmekanism infinner sig då semesterbilderna skall presenteras. Jag är kroppsligt närvarande men tanken flyger fritt i andra friare rymder. Det är urtråkigt att titta i andras fotoalbum. Personer ur det förgångna som jag inte har någon som helst kännedom eller relation till fotograferade och tillplattade av blixt och fixfokus försöker le med urfrätta ansikten mot mig i bleknande rödstickiga bilder. Alldagliga uppställningar framför hus, med cyklar och bilar, alternativt sittande framför TV-apparater med katt i knät ibland med julgranar i bakgrunden ger mig ångest. Är livet verkligen så trist som dessa bilder ger sken av? Jag vill bara inte tro det, förklaringen måste ligga som en brist i själva gestaltningen. Fredrik Lindberg har, i sal två på Konsthallen, gett sig i kast med sitt gamla familjealbum och försökt göra måleri av detsamma. Till det torra, lite grått ängsliga, måleriet har han infogat som ett förfrämligande element ett slags migränauramönster i starka färger som lägger sig framför bildplanet. Det är ett sätt att försöka lyfta det alldagliga till en annan nivå. På många av bilderna ser man en liten pojke, förmodligen konstnären själv som barn. Han tittar allvarligt ut mot betraktaren som den iakttagare varje konstnär måste vara. Det är sällan någon lek med i sammanhangen. Det anas ett avstånd mellan människorna i bilderna. Kvinnan, kan det vara en mormor, sitter i soffan, hennes man i fåtöljen. Teakbordet skiljer dem åt. I en annan bild sitter den allvarliga pojken i den stormönstriga sjuttiotalssoffan i röd pyjamas mot en lika stormönstrad tapet i bakgrunden, ovanför honom svävar en slinga i grönt, vitt och brunt. Den här målningen tycker jag färgmässigt är utställningens bästa men själva idén med familjealbumet tycker jag inte håller. Det blir för personligt. Visst kan man känna igen tidens ideal och minnas tapetmönster, glasögondesign och möblemang men det räcker inte. Greppet med verfremdung hjälper inte heller när det blir ett genomgående manér. Ett skickligt, fräckt eller djärvt måleri hade kunna hjälpa upp en del men jag ser inte det i Lindbergs utställning. Den brist i gestaltningen som vidlåter de flesta fotoalbum har dessvärre förts över till måleriet. Livet gestaltas då som det framställs i Platons grottliknelse. Det vi ser avtecknat är blott skuggor från grottväggen. En skralt utförd
illusion av en illusion. Jag ser ingen riktig vinst med en sådan gestaltning.