Lina Ekdahls diktsamling Diktsamling hör till den senare kategorin, om någon undrade. Kooperationens blåvita färger ledsagar förpackningen (omslaget), tidigare förknippade med ett folkhemskt DDR-Sverige för att sedan, rekontextualiserade, skamlöst återlanseras i limiterade vintagekollektioner.
Vad återlanserar Lina Ekdahl i så fall? Dikten? På sätt och vis. Åtminstone sin egen. Vi är alla del av varuproduktionen, även i det uttryckliga motståndet mot detsamma. Det här är hennes sjunde diktsamling, utgiven fem år efter den senaste, Sprid glädje på Sjömansgården Anette. Dikterna är igenkännliga, ibland på ett fullföljande, ibland på ett upprepande sätt. Humorn är sarkastisk, samhällskritiken finns där men kan också förbytas i en grimas, gycklande sig själv, rytmen är tydligt accentuerad, ofta utarbetad med hjälp av anslående anaforer, som i dikten Frihet:
"Inte ha hus
inte samla på sig
inte ha båt
inte lagerupplag
inte förråd
inte bokhyllor
inte växter
inte hund
marsvin
burfåglar
inte äldre föräldrar
inte fru
inte älskare
inte barn".
Vara utan allt detta - och därmed vara fri, äga frihet. Skuggan av ett tvivel smyger sig in.
Ekdahls dikt har mål och fokus men aktar sig för billiga poänger, även när Alliansens teflonartade, nya sköna värld kommenteras eller omhuldade begrepp som "tillväxt", "vision", "utveckling" visas upp i all sin förödande ihålighet. Jag tänker på Sonja Åkesson, Kristina Lugn, kanske också på fotografen Lars Tunbjörk och dennes deprimerande fotografier av svensk vardag: varuhus, parkeringsplatser, kontorslokaler. En modernitet som segrat ihjäl sig och klätt in det mesta omkring sig i en svåruthärdlig tristess. Det temat finns också hos Lina Ekdahl, men genomborras av en utåtagerande galg- och svarthumor som låter nåden skönjas.
Och man vill gärna tro henne när hon skriver:
"Nu är vi sju miljarder människor
tillsammans är vi starka".