Flörten med streetdance kulturens fysiska språk skapar en lyckosam inramning till denna mörka, för att inte säga, närmast nattsvarta historia som utspelar sig under en dag i slutet av ett sommarlov. En dag som kommer att förändra tre unga människors framtid för alltid.
Martin och Ofelia är bästa vänner, en vänskap mellan två vilsna, trasiga ungdomar. Martins pappa slår honom. Ofelia känner sig oälskad och övergiven av sin föräldrar. Mamman är psykiskt sjuk. Hennes pappa har skaffat en ny familj. Utanför vänskapen står Hillevi som lever sina sommarlovsdagar i ett stort hus i väntan på att hennes föräldrar ska komma hem och äta middag. Hillevi är hemligt förälskad i Martin men framför allt mycket ensam.
De ungas övergivenhet av vuxenvärlden löper som en röd tråd genom historien, där det som börjar som en lek går över styr med den värsta utgången av dem alla. För vad gör man inte för att bli del av något. De tre ungdomarnas maktspel mellan varandra är kusligt realistiskt och mycket berörande, där det omväxlande tempot mellan rappt replikskifte och lång tystad närmast tvingar publiken att känna. Björn Sällqvist gestaltar Martin med öppen naivitet när han förlorar kontrollen över sig själv i längtan efter att tillhöra. En naivitet som bidrar till förståelsen över hur en lek plötsligt kan bli allvar. Nettan Örhvall å sin sida gestaltar både Ofelia och Hillevi. Den första utåtagerande. Den senare stillsam och närmast blyg. Klara kontraster som fyller sin funktion när berättelsen går mot sitt klimax.
Och någon blev inte knivhuggen är som sagts inte lättsmält utan öppnar upp för vidare samtal. Men framför allt tar den ungas situation på allvar. Det gillar jag.