Mäktigt och nyanserat framförande

Tänk dig en tavla som består av två olika delar. Det ena har konstnären formligen attackerat med ett färgöverflöd medan den andra delen är nästan minimalistisk, men mycket vacker, till sin karaktär. Så skulle jag vilja beskriva Messiaens musik. Den rymmer allt från det nästan groteska till det vackraste vackra. Under onsdagskvällens konsert i Domkyrkan kom båda dessa sidor fram med råge. I verket där Messiaen presenterar sina meditationer över treenigheten hoppar vi från de mest hårresande kluster till små enkla melodier. Det är ibland så starkt så jag blir rädd för att öronen skall ta skada och ibland så svagt att man nästan dras upp mot orgelläktaren för att höra vad som händer. Här får vi höra de för Messiaen så typiska fågelcitaten, rytmiskt nästan enerverande. Han använder sig av durackord som en form av svar på treenighetens kärlek, ofta dock med en ton ett halvtonsteg över grundtonen som för att visa på att den innehåller flera bottnar. I den sjätte satsen, Le Files verbe et Lumière, finns en enorm fanfar och den slutar i ett av de maffigaste durackord jag någonsin hört. I den fjärde, Je suis, Je suis!, får vi vara med om en övergång från det hemska till det ljusa som är mycket vacker. Hans-Ola Eriksson suger verkligen musten ur domkyrkans orgel denna kväll. Ett mer nyanserat framförande får man leta efter och hans virtuositet går inte att ta miste på. Detta var en mäktig upplevelse!

Mäktigt och nyanserat framförande

Det var en mäktig upplevelse att lyssna till orgelkonserten i domkyrkan i Luleå med Hans-Ola Ericsson, skriver Norrbottens-Kurirens recensent Hasse Östlund.Konserten var en del av festivalen Nordorgel 2008.