Mäktigt och klanderfritt om mer än vampyrer

Låt den rätteOskar är en ensam grabb, mobbad av de större killarna i klassen. Året är 1982 och det mesta med livet i Stocksholms-förorten Blackeberg är skit. Men så träffar Oskar på Eli, en flicka som just flyttat in i trappuppgången intill, och livet verkar ta en annan vändning. Det är bara det att Eli är annorlunda. Hon är späd, luktar konstigt och dessutom verkar hon bara vara varken på nätterna. Det är upplägget för något så ovanligt som en modern svensk vampyrhistoria. Men det är också början på en av vår tids mest brännande kärleksberättelser. Ingen jag känner som har läst John Ajvide Lindqvists bok kan säga att de inte älskar den. Och att se historien växa och få liv på vita duken var ärligt talat helt fantastiskt. Vore jag en fura hade jag fallit. Filmen är nämligen närmast perfekt in i minsta detalj, även om en hel del detaljer från boken utelämnats. Som helhet är filmen ändå trogen både originalet och mina egna fantasier.Jag kan faktiskt inte komma på en enda sak att klaga på. Det är bara helt mäktigt - alltifrån regi till rollbesättning, till skådespel, till manus, till ljud, till specialeffekter, till det magnifika fotot (Hoyte van Hoytema är vår tids Sven Nykvist). Och vårt län, som tills stor del agerar inspelningsplats, har aldrig varit lika vackert, mörkt eller kallt som här. Alla pengar man någonsin spottat in i norrbottnisk film - enbart den här filmen gör allt värt det.Handlingen innehåller vampyrer men det är ingen genrefilm för det. Vampyrinslagen fungerar snarare som ett slags katalysator för att berätta något annat. I grund och botten är det en berättelse om utanförskap och kärlek, vilket också är vad man lagt tonvikten på i filmen.John Ajvide Lindqvist brukar sägas vara den förste svenske författaren som tar skräck på allvar, men jag tycker det är mer än så. För som film räknat är det här den första riktigt innerliga och betydelsefulla svenska berättelsen på jag vet inte hur länge. Det får en att reflektera över alla de obrännande och oviktiga historier som svensk film gjort för vana att framställa i övrigt. Så mycket konstruktioner, så många onaturliga repliker.Men det här är verkligt. Det är riktig kultur, riktiga känslor. Det kanske till och med är Konst. Låt den rätte komma in får högsta betyg inte för att är den bästa film jag någonsin sett utan mer för att den är helt klanderfri, bara fullständigt suverän. Hur fånigt det än må låta så är den, som man önskar att man fick säga oftare, en uppenbarelse inom svensk film.