Mäktig hyllning till Queen

För inte så värst länge sedan förekom det en lokal hyllning i Piteå och en hel ny musical är också på väg mot Sverige. Och i lördags kväll var det dags för Luleå att gästas av den turnerande hyllningen till Queen, i allmänhet och till albumet A Night At the Opera i synnerhet, med musiker från Karlstad samt sångaren och gitarristen Johan Boding i förgrunden. Garanterat utsålt och fullsatt i Stora salen hos Kulturens hus och det rådde stor förväntan och nyfiken glädje innan showens start. Det här var uppenbarligen något som publiken hade bespetsat sig på och väntade sig riktigt mycket av. Man kan gott säga att de fick sina förväntningar infriade. Med bonusbetonad råge dessutom. Albumet A Night At the Opera anlände 1975 och var det andra som Queen döpte efter en film av Bröderna Marx (En galakväll på operan respektive A Day At the Races (En dag på kapplöpningarna). Det var gruppens fjärde album och innehöll som sitt allra största slagnummer den storslaget bombastiska Bohemian Rhapsody, som med sina 180 pålägg och sångpartier tog omkring 70 timmar att spela in. - Och här, kära vänner, börjar operadelen, ska bandets sångare Freddie Mercury ha meddelat sedan han spelat låten på piano för sina gruppkamrater. Mercury hade skrivit ner melodins grundstruktur, inklusive de sammansatta harmonierna, på papperslappar, som det var väldigt svårt att hålla reda på, har trumslagaren Roger Taylor senare berättat. Albumet var nästan 43 minuter långt och innehöll följande tolv låtar: Death On Two Legs, Lazing On A Sunday Afternoon, I'm In Love With My Car, You're My Best Friend, '39, Sweet Lady, Seaside Rendezvous, The Prophet's Song, Love Of My Life, Good Company, Bohemian Rhapsody samt God Save The Queen. Queens medvetet överdrivna, teatraliska, svulstiga och gargantuariska arenarock, med bredbenta accenter ("på en gång både nietzscheansk och camp" har en kritiker nyktert kallat den) kräver helt enkelt åtminstone en tillräckligt stor scen för att någorlunda komma till sin rätt. Det fungerade här. Rätt imponerande, faktiskt. Med hjälp av en blixtrande ljusshow, upp emot 20 personer på scenen samtidigt och så Johan Bodings välljudande verbala utbrott, som verkligen konstant var av den mäktiga och medvetet salvelsefulla sorten. Hela albumet framfördes i svit. Vilket var den första avdelningen. Sedan paus i en halvtimme och därpå en kavalkad med Queen-hits, som exempelvis innehöll delikatesser som Radio Ga Ga, Break Through, Seven Seas Of Rye, Don't Stop Me Now, Somebody To Love, Crazy Little Thing Called Love, Save Me, Another One Bites The Dust, Hammer Will Fall, It's A Kind Of Magic och som, givetvis, avslutades med The Show Must Go On i tandem med We Are The Champions. Förstås var ju det här en extra stor hyper-angelägenhet främst för de allra mest devota och smärtsamt svältfödda ärke-Queen fansen. Dit till exempel undertecknad ändå knappast kan räknas. Men med all den här församlade kraften, den snygga koreografin, den allmänna entusiasmen, den lydigt följsamma publiken och, inte minst, Johan Bodings vulkanutbrott till röst så blev det ju likafullt några riktigt trevliga lördagskvällstimmar. Det ska helt frivilligt erkännas och därför kan helhetsbetyget också bara bli det här satta.

Mäktig hyllning till Queen

Den engelska gruppen Queen lämpar sig tydligen ypperligt för olika sorters musikaliska hyllningar, som med viss regelbundenhet också materialiserar sig, till den presumtiva publikens allmänna förtjusning.