Makt och vanmakt

När romanen Mörkt vatten inleds sitter en ung kvinna, Kelly Kelleher, i en bil och förstår att hon kommer att dö. Bredvid henne sitter den berömde senatorn, även han fastspänd i en stadsjeep som sjunker genom det dystinkande vattnet utanför Greyling Island vid kusten av Maines i USA. Han kommer att leva, hon kommer att dö.
Det finns en egendomlig, och ganska ihållande, brist på rytm i Oates böcker. Kanske har det med språkbehandlingen att göra, den energiskt framrinnande stilen. Även när hon, som i den här romanen, är kort och koncentrerad får man intrycket av en prosa som aldrig ger sig tid att se tillbaka, att stanna upp och låta en klang tona ut. Tempot är det intet fel på, men rytm är en annan sak, rytm är musikalitet. Oates stil har mer mani än vila i sig. Hon har helt enkelt bråttom.
Kelly Kelleher är 26 år och sitter vid senatorn som kör lite på fyllan, fjärde juli-fyllan. Att hon följt med är ingen tillfällighet, allt är arrangerat för en erotisk fortsättning av kvällen. Senatorns makt och hennes mottaglighet, varenda rad vibrerar av återhållen sexualitet och förväntningar.
"Kommer jag att dö, så här?" Jovisst, många gånger innan romanen sluter sig som det mörka vattnet ovanför hennes huvud. Många dödar och många återblickar på de trådar som leder till denna kväll av firande och liderlighet i maktens skugga. En ung volontär och en inte fullt så ung senator. Den verkliga parallellen till Oates roman, som utspelas i nutid, är förstås den berömda olyckan i Chappaquiddick år 1969 där Ted Kennedy överlevde och en ung kvinna, Mary Jo Kopechne avled.
Senatorn är en aggressiv bilförare noterar Oates, en betvingare som vill att både människor och materia underordnar sig honom. En god liberal för all del, briljant, antirasistisk och Bush-kritisk, men lukten av makt står tung runt honom och de färdas nu mot hans hotellrum för kvällen.
Romanen är tillägnad "alla Kelly", en amerikanskt sentimental gest som man gör klokt i att bortse ifrån. Om offret görs till evigt offer är ingenting vunnet. Precis som Kellys livsutrymme krymps allt eftersom hon andas in de små luftfickor som finns, krymps hennes handlingsutrymme i tillbakablickarna. Oates känsla för det ödesbundna, för den tragiska oundvikligheten skruvar fast Kelly i en ställning där döden närmast framstår som en befriare. Det är ingen okomplicerad framställning, men den är effektivt och otäckt regisserad.
Amerika är som ett antikt drama, Oates är dess krönikör och låter imperiet ladda sig med lögner, självbedrägeri och hyckleri, sedan utlöser det sig med katastrof. Senatorn, denne kraftigt byggde man, tar spjärn mot Kellys kropp för att komma ur bilen och rädda sitt liv. Makt förutsätter vanmakt, framför allt när den vill fortleva.