Makt. En grov stam, en påle vräkt ur jorden. Eller en tusenårig ek vars grenar famnar himlen. Som symbol bedövar den med sin kraft, och har rötter som griper djupt ner i germanska verb med betydelsen kunna eller förmå; magan, mugan. Vilken oväntad utgång, detta att makten är sprungen ur insikt, och genom sin klarhet kan övertyga andra. En urdemokratisk tanke, den klokaste vid torget eller på byastämman lyssnade man till, sedan gick man till beslut. En motsatt och konventionellare tolkning säger att makt är detsamma som styrka, våld om man så vill. Liv är hänsynslöst, och dess vilja ligger bortom moralen. Är det innebörden i Nietzsches ord "varhelst jag fann liv, fann jag också viljan till makt". Det som inte är, kan heller inte vilja. Låter det darwinistiskt, ett filosofiskt försvar för den starkares rätt? Eller vill det bara lära oss att livet är ett blint instrument, oreglerat verksamt i sin egen rätt. Den makt som verkar genom att förneka sig förutsåg Nietzsche faktiskt också. Lika svår att undvika som osynlig strålning, verkar långsamt och förtärande. Vanligast hos den maktlöse som tar ut sin underordning på omgivningens bekostnad. Som lider i förväg, det självpåtagna offret. De ständigt missförstådda, hur de kan paralyserar hela kollektiv. Den mörka makten, den påverkar alla kroppar i sin närhet. Men om nu liv är makt, vad är det då för lycka som känns de gånger man släpper alla anspråk på makt?
