Makalöst bra Sofia

Om man endast två timmar gammal får höra sin mamma sjunga Dan Anderssons Jag väntar vid min stockeld är det kanske inte så konstigt att man fastnar för just den musiken.
Ändå är det lite märkligt - Dan Anderssons vemodiga visdiktning har hittills tillhört männen. Sofia Karlsson gör hans sånger till sina och därmed förnyar hon dem också, låter ännu en gång människorna förstå med vilken omsorg han valde sina ord och vilken känsla som finns i musiken.
Sofia Karlsson, vars Dan Andersson-tolkning Svarta ballader gjort stor succé, är visserligen en långväga men en ganska självklar gäst på en festival som har natten och det svarta som tema. Tidigare i år vann hon bland annat en svensk Grammis för just Svarta ballader i kategorin Årets visa.
Live på scen blir det till och med bättre än på CD. Omkring sig har hon samlat basisten Olle Linder, som också visar sig vara en hejare på slagverk och bland annat medverkar i folkmusikgruppen Ranarim, fiolspelaren Lisa Rydberg - som bland annat samarbetar med organisten Gunnar Idenstam - och Esbjörn Hazelius, en dängare både på fiol och det ovanliga stränginstrumentet cittern, också en i det irländska bandet Eitre.
Sofia Karlssons röst är makalös - obehindrat och lätt smyckar hon ut musiken, bär fram texter, klingar som en vårbäck, vårdar nyanser och vilar tryggt på vemodets grund. Skapar stora kontraster - från det djupaste mörker till den ljusaste dag. Från Dan Anderssons allra sorgligaste vemod till Olle Adolphsons betydligt soligare i visan Nu är det gott att leva. Lägg till en slängpolska, en traditionell polska från Dalarna framförd av Lisa Rydberg och Esbjörn Hazelius och lite Peps. Resultatet är häpnadsväckande bra och dessutom med ett ljud (tack ljudteknikern!) som bär fram varje andetag.
Storartat musikanteri, kort sagt.