Magnus Ekelund: "Allting kommer att ordna sig"

Den handlar om en kille som har ett vanställt ansikte och blir kompis med en blind tjej. Han bestämmer sig för att försöka förklara hur en rödrosa böljande himmel ser ut för sin blinda vän. Först ger han henne lite bomull (som jag minns det) att känna på och beskriver det som böljande. Sedan får hon hålla i en kokhet potatis som hon genast börjar bolla mellan höger och vänster hand. Han förklarar för henne att det är känslan av färgen röd. När potatisen svalnar, och värmen blir något mindre intensiv, så blir det istället känslan av färgen rosa. Hon, som inte kan se, säger sig förstå och blir väldigt lyckligt berörd. Det där har fastnat i mitt huvud. Varje gång himlen ser ut så, tänker jag på den filmen. Jag får dock också en lätt ångest sammankopplat till detta. Jag tror att filmen i övrigt lämnade mig ganska illa berörd som sjuåring. Men just den nämnda beskrivningen tycker jag nog är ganska vacker. En stilla höstdag, går det att se tydligare. Jag hittar tid och plats att reflektera över saker. Hösten har blivit annorlunda med åren. För några dagar sedan såg jag skolelever (förlåt, zombies) gå till skolan. Alla med trötta blickar, tunga steg, och musik i öronen. Den där känslan av turbulent sommar som plötslig är över. Ingen vet var glädjen tog vägen. Det enda man vet är att den är slut och att hösten, med sitt mörker, är tillbaka. Som värst drabbad är man nog i årskurs nio och det är orientering på schemat. När man tvingas få skogens dimmiga vemod rakt i ansiktet. Nu är det en annan sak. När jag själv kan bestämma i vilken takt jag ska andas. Då finns plötsligt ett utrymme att se var jag har varit och var jag är på väg. Stegen blir tydligare och det blir lättare att sortera. Då, i det, kan jag få känslan av att någonting nytt och stort är på väg att hända. Lite som när intensiteten ökar i Sigur Rós låt Glósóli (jag har alltid nära till de stora gesterna). Jag vet inte exakt vad det är, men jag gillar känslan. Lite som att allting kommer att ordna sig. Och att tiden, här och nu, är meningsfull.

Magnus Ekelund: "Allting kommer att ordna sig"

Hösten är speciell för mig. Nyligen var himlen rödrosa och böljande. Varje gång himlen ser ut just så, tänker jag på en film som jag såg i min barndom. Mask med Cher i en av huvudrollerna.