Förutom den sedvanliga blåstruppen har såväl Norrlandsoperans Symfoniorkester som en samling briljanta gäster infunnit sig – svenska Mats Öberg, Morgan Ågren och Max Schultz, sångerskorna Josie James och Zad McGough, basisten Byron Miller och inte minst gamle parhästen från Zappas 70-tal, Napoleon Murphy Brock, en sprudlande busgrabb på runt 70 bast som vid sidan av skojfriskt ciceronskap spelar ut sitt hisnande vokala register, från fågellikt vilda falsettläten till intagande croonersötma.
Under stora delar av konserten rör vi oss i den musikaliska domän som var Dukes egen, latinfärgad jazzfunk med stråkar som söderhavsbrisar och blås som dramatiska vågtoppar. Det är till en början inte helt lätt att orientera sig i de symfoniska klangernas myrstacksmyller och det blir tyvärr inte bättre av att ljudet bitvis låter generande burkigt och sången ofta känns på tok för lågt mixad. Men självklart vägs detta upp av all briljans och spelglädje på scen ,där inte minst klaviatursnillet Mats Öberg ges många tillfällen att glänsa med källsprångsklara pianoflöden och bubblande, svirrande synthkrumbukter.
Riktigt storslaget blir det i det mäktigt gåshudifierande stycke där de öbergska flygelfingrarna frammanar Prokofiev-komplexa bergslandskap medan stråkar och blås blir den stilla ocean över vilken Zad McGoughs ordlösa sång svävar högt, och i ett av Frank Zappas halsbrytande snirkliga alster imponerar Max Schultz med ett gitarrsolo som känns som ett pietetsfullt återskapande av Zappas unika, excentriskt ekvilibristiska gitarrhantering.
Konserten rymmer även charmfullt intim trioblues och ett stycke mer konventionell jazzton där Morgan ”Duracell” Ågren passar på att gå loss på baskaggar, cymbaler och pukor i en perkussiv rammelbuljong utan vilken kvällen knappast varit komplett, och Josie James får användning för sina rikt tilltagna röstresurser i ljuvliga souldängan Sweet baby, varpå vi kan avrunda kvällen med ett av George Dukes sista - och funkigaste – alster, Dukey treats, hejdlös som namnen George Clintons funkologiska extravaganser i Funkadelic och Parliament. Jösses.
Bortsett från det bitvis otillfredsställande ljudet var det en magiskt magnifik afton, ett helfigursporträtt av en inflytelserik doldis som sällan befann sig längst fram när de stora elefanterna dansade men desto oftare verkar ha stått för koreografin.