Nu återvänder han med den övervägande lyckade feel good-filmen Hotell Marigold, som både handlar om vuxna människor och har ett överflöd av sådana i rollistan. De publika popcorn- och coca cola-brigaderna kan alltså med fördel välja någonting annat att förströ sig med - här handlar det uteslutande om veteraner och seniorer på livets "död-halva".
En imponerande skara engelska karaktärsskådespelare (flera av dem bekanta från tv-serien Downton Abbey) har rekryterats för att fylla rollistan av den grupp engelska seniorer som valt att tillbringa sin återstående ålderdom på Hotell Marigold i Indien.
Och ingen behöver ju befara att vi behöver lida av något uselt skådespeleri, när vi är i sällskap av Maggie Smith, som har kommit för att få en snabbare höftoperation än hemma och är mästerlig på att både vädra sina gamla fördomar som att majestätiskt förebrående höja på ögonbrynen eller den likaledes verkningsfulla Judi Dench, som änkan som aldrig har behövt göra något i hela sitt liv men som nu ämnar ändra på det.
Celia Imries muntert pilska mormor och den åldrade, men ännu oförtrutet aktive häradsbetäckare som spelas av Ronald Pickup är bägge ute efter sex. Helt enkelt.
Bill Nighy och Penelope Wilton har kommit för att försöka ympa in lite indisk lustgas i sitt sedan länge stendöda äktenskap och den vänlige gamle domare som spelas så oändligt fint av Tom Wilkinson och som växte upp i Indien, har kommit för att försöka lokalisera den indier som han förälskade sig i. För så väldigt länge sedan och som han aldrig någonsin har kunnat glömma.
Det blir ett slags romantisk feel good-komedi av allt detta. Men även några genuint gripande scener, där de här ärkeproffsen, liksom bara av en slump och en tillfällighet, får chansen att återigen slipa sina arbetsverktyg.
Engelska skådespelare är några av de allra bästa i hela branschen och även om de, som här, har i uppgift att gestalta stereotyper så gör de detta så eftertryckligt raffinerat att fullständigt tindrande njutning likafullt uppstår.
Långt borta i året 1985 anlände en film som hette Cocoon, där ett antal gamla amerikanska karaktärsskådespelare som Don Ameche, Wilford Brimley och ett gäng kolleger till dem av en tillfällighet råkade hitta en ungdomens källa.
Hotell Marigold kan beskrivas som något liknande. Och den överenergiske Dev Patel, som är den ende som inte har någon pensionärsrabatt här, är en total förtjusning som den totalt hurtige och alldeles okuvlige unge chefen för det inte helt igenom pålitliga hotell Marigold.
En betryggande film om det nuvarande livet i en del av det som en gång i tiden betecknades som juvelen i kronan i det brittiska imperiet.