Det stod en stol utplacerad på scenen i lördagskväll, som det uppenbarligen var meningen att herr vistrubaduren Ola Magnell skulle sätta sig i.
Det gjorde han aldrig. Men mot slutet av den nästan två timmar långa (och med ett tillräckligt antal känsloladdade ögonblick försedda) föreställningen placerade han dock sitt munspel med stativ där. Det var allt. För övrigt förblev han en upprättstående sångare, med sin gitarr och i sin svarta skinnjacka.
Helt och hållet okonstlad, med en försvarlig bunt sånger i beredskap, den direkta anledningen till att Lilla salen hade fyllts till näst intill sista plats av en publik i väldigt varierande åldrar, denna lördagskväll i september. Som sin vapendragar-musketör hade Magnell den fantastiskt expressive och skicklige gitarristen Calle Ekerstam, som kunde uttrycka vad som helst med sin gitarr, men i övrigt inte sade så väldigt mycket utan nöjde sig med att sitta på sin stol och se lagom trevligt hemlig ut. Tillsammans etsade denna samspelta (på flera plan) duo fram en trivsamt följsam föreställning som liksom bara ökade i trevnads- och angelägenhetsgrad, allt eftersom. Till sist stormapplåderades två extranummer fram, vilket synbarligen både överraskade och attraherade Magnell (som för övrigt tycktes som närmast generat blyg inför det konsekvent massiva bifall som mötte honom efter varje låt; en mycket efterlängtad artist, det är allra minst bortåt tio år sedan Magnell senast spelade i Luleå, då påLillan). Och publiken visade också prov på veritabel allsångsdisciplin, när den visade sig kunna betydligt mera än att enbart nynna med i diverse klassiska Magnell-nummer. Även detta imponerade synbarligen på artisten himself. Efter ett sjuårigt uppehåll anlände i våras Magnells platta Rolös, som med ens förstärkte hans musikaliska aktier på ett påtagligt sätt genom sina många fina melodier, varav ett flertal spelades den här kvällen: Aftonpsalm, Innan elden brunnit ut, Solveig, Du är inte kvinnan. Den skivan har på ett mycket lyhört vis producerats av gitarristen Calle Ekerstam, som på närmast samma sätt som Rick Rubin gjorde med bland andra Johnny Cash och Neil
Diamond fungerat som en förlösande impulsgivare och katalysator för Magnell. Förhoppningsvis följer även fler samarbeten. Publiken fick också ropa ut önskemål på låtar och så uppfyllde Magnell somliga av dem. - Tomma tunnor? Den tar vi senare eller - kanske nu på en gång? OK, den tillägnar vi då Jan Björklund! Det blev också sånt som Min häst har blivit sjuk, In i dimman igen ("en förhållandevis gammal låt - men inte sett ur ett evighetsperspektiv"), I ett hus, Bruten vinge ("tillägnad kompisen Lalla Hansson") samt ett maximalt röjartryck i Rulltrappan. När sedan de certifierade klassikerna Påtalåten och Kliff till sist uppenbarade sig, spred sig ett stort och varmt kollektivt leende från den vid det här laget tämligen unisont uppspelta publiken. En sån kväll var det, alltså. Lycklig, omtumlande, varm och - helt enkelt: Magnifikt, Magnell! Det här tar vi absolut med oss genom hösten och vintern.