"På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en usling finns, är han min vän min bror. "
Bengt Lidners inledning till den gamla dikten Grevinnan Spastaras död skulle kunna fungera som motto för Jan Henriks Swahns författarskap. Han har sedan debuten 1986 hunnit skriva ett tiotal romaner, ofta om udda existenser, och hans berättelser gestaltar existentiella frågor om utanförskap och gemenskap.
I Tiggare (1999) skildras luggslitna figurer som tigger i tunnelbanan, Vandrarna (2001) handlar om andra hemlösa existenser i Stockholm, och i den förra romanen, Manolis mopeder (2008) gör Swahn en gammal grekisk gubbe till bokens oglamorösa huvudperson.
I dag ger Swahn ut en berättelse med titeln Mitt liv som roman. Han har skrivit dagbok sedan tonåren, men när han nu är i färd med att skapa en roman med sig själv som huvudperson, föreställer han sig att dagböckerna brunnit upp. Han vill förhålla sig fritt till sitt material, det vill säga de egna upplevelserna. Märkligt nog blir fiktionen verklighet, hans dagböcker förintas i en brand.
I dag verkar termen "roman" kunna användas om vilken prosaberättelse som helst, och om man anstränger sig lite, kan man kanske kalla Swahns bok för en pikareskroman, där författaren/äventyraren hamnar i kinkiga situationer men alltid klarar sig till sist. Och allt är sant, försäkrar han:
"Jag lovar. Jag ljuger aldrig --- Mitt liv kan förefalla torftigt och enahanda och djupt bekymmersamt men så inträffar händelserna slag i slag."
En rad författarkompisar uppträder, ofta benämnda med bara förnamnet. Man kan ju gissa vilka till exempel. Urban, Mats och Steve är, men för mig som inte är personligen bekant med dessa ständigt vinpimplande författarkändisar, blir det hela ganska tradigt, och jag struntar i vilka Stockholmskrogar de frekventerar.
Men Swahn är också en "vandrare" som beger sig till sitt andra hemland Danmark, till Polen och Frankrike och lever tillsammans med fattiga och utsatta människor, som han med sitt spänstiga språk skildrar både ömsint, humoristiskt och insiktsfullt.
Han gör en magnifik egotripp, romantikern Lidner skulle säkert ha gillat projektet. Sökandet efter den egna identiteten framstår till sist som berättelsens bärande idé. När Swahn får skriva reportage i DN om hur han samlar och pantar ölburkar, förvandlas han på ett märkligt sätt till en av alla dessa stackars uslingar, som lever i utkanten av Välfärdssverige. Men när han väl fixat reportaget, kan han åter fungera som både omtänksam pappa och lyckad författare och börja fundera på nästa bok.