Av de många celebra gäster som Norrbotten Big Band kryddar sin storbandsanrättning med tillhör - åtminstone om ni frågar mig - slagverkslegenden Marilyn Mazur det absoluta toppskiktet, såväl för sin sanslösa musikaliska kreativitet som för sin medryckande scenpersonlighet.
Förväntningarna är med andra ord skyhögt ställda inför lördagskvällens konsert i Kulturens hus, och dessa kommer sannerligen inte på skam, här bjuds på högkaratigt jazzguld från början till slut; knappt har den ena låten lagt sig till ro förrän nästa dundrar igång, och jag kan inte undgå att imponeras av storbandets sätt att manövrera genom denna helhet, koordinationen av olika klanglager, det sanslösa öset, alla små precisa detaljer.
Alla som tror att storbandsjazz är stel och hårt formaterad bör få uppleva kvällar som den här.
Som en babusjka-docka visar sig storbandet rymma många små dockor inom sig - vesslesnabba kvintetter, kvartetter, trios och fantastiska soloinsatser - Karl-Martin Almqvists kantiga tenorsaxbröt, Danne Johanssons Gillespie-flödande flygelhorn, eller varför inte Peter Dahlgrens melankoliska trombon. Samt naturligtvis Marilyn Mazurs tour de force; med sitt överdådiga vimmel av klockor, cymbaler, gongar, träblock med mera och med en kombination av tankfullhet och närmast barnslig förtjusning dansar hon runt i sin lekhage och slår, smeker, rasslar, drar naglarna över trumskinnen och så vidare på jakt efter allt som kan generera extraordinära ljud.
Jösses!
Ta Marilyn Mazur till länets skolor och jag lovar att antalet framtida slagverkselever kommer att stiga med åtskilliga procent.
Även om bandledaren och huvudkompositören Håkan Broström stod för många förträffliga jazzkreationer så går ändå kvällens förstapris till Mazurs egen Meeting of bright shadows. Det mångfacetterade stycket inleds med några minuters slagverkssolo - ett stycke modern konstmusik jag gärna hört mer av under kvällen - för att sedan via originellt arrangerat blås och en klaustrofobisk pianofigur föras in i ett atmosfärrikt, stundtals olycksbådande ljudlandskap som för mina tankar till ett uppdaterat film noir-soundtrack.
En svepande jazztolkning av Byssan Lull får avrunda en i det närmaste fulländad kväll vars enda mikroskopiska minus var att teknikerna gott kunnat ta fler tillfällen i akt att ljussätta ensemblen suggestivt. Å andra sidan, med så mycket lysande musikanteri på scen är det kanske inte nödvändigt. Magi kallas det visst.