Magic Slim - med greppet i behåll

I fredags fick jag foga Magic Slim till ovanstående illustra skara och även om denna hans kväll i Kulturens hus, tillsammans med sina vapendragare i trion The Teardrops, kanske inte varken kan eller bör räknas till hans allra mest magiska så var det i alla fall betryggande väl godkänt.

Han döptes till Morris Holt, i Mississippi för 73 år sedan, och får numera använda sig av stöttande hjälp för att överhuvud taget ta sig upp på scenen. Väl där sätter han sig på en stol,får en gitarr levererad till sig och därefter börjar han fingerfärdigt bända på strängarna på den samt öppnar också munnen för att ungefär synkront grymta fram ljud allra längst nerifrån diafragman och det ... är The Blues. Magic Slim har väl inte gjort det allra största avtrycket i den kompletta blues-historien, men han har i alla fall alltid funnits där (i alla fall sedan cirka 1967) och sedan i stort sett de allra mest väsentliga av de gamla hjältarna har trillat av såväl traktorerna som sina respektive stolar, så är det nästan bara B.B. King, Buddy Guy och i divisionen närmast under dem, bland annat då Magic Slim, som finns kvar och fortfarande någorlunda orkar med att turnera omkring och missionera The Blues. Så visst är det en insats inom kulturgärningsbranschen som Svartöns Blues utfört när de plockade hit denne fortfarande reslige man, iförd monumental svart slokhatt samt beige utanpåskjorta och byxor i samma kulör, kompletterad med en lagom bister uppsyn som han blickade ut över den entusiastiskt fullspikade Lilla salen med. - Anything can happen tonight! konstaterade han inledningsvis hotfullt men då syftade han nog främst på att en del av gruppens bagage hade fipplats bort mellan Köpenhamn och Luleå och att vissa av gitarrerna inte stämde till Magic Slims fullständiga belåtenhet. Men bandet; Jon McDonald, sång och extremt skicklig gitarr, André Howard, bas samt Brian Jones, snärtig trummis + sång, fyllde i där det behövdes och jag skulle inte tro att särskilt många i publiken blev så särskilt mycket besvikna. Magic Slim själv mullrade fram Kansas City, It Hurt’s Me To, That’s All, Talk To Me Baby och ytterligare några standardmelodier som föga överraskade, men som cementerade bluesen som begrepp på ett snyggt sätt. Avslutning med en segergest och farvälkyssar som han blåste mot publiken, innan han hjälptes ut. Men på grund av det myckna applåderandet återvände han in igen , satte sig återigen och stämplade ut med en värdig Sweet Home Chicago. Så går det, med andra ord och helt enkelt, till när en medlem av blues-adeln kommer upp till norr och hälsar på.

Magic Slim - med greppet i behåll

Man har ju faktiskt sett och upplevt en del Blues-adel genom åren: B.B. King, Champion Jack Dupree, T-Model Ford, Lazy Lester och ytterligare några till också, men det är ju mer eller mindre omöjligt att komma ihåg dem alla.