I Stefan Spjuts andra roman, Stallo, är landskapet besjälat och befolkat av allsköns väsen med krafter som går bortom allt förnuft. Logiken och den vetenskapliga sanningen har ingen plats i den här vildsinta skrönan. Det tar mig dock närmare hundra sidor innan jag upptäcker att jag är fast. Känner en viss irritation först. Vad är det här för historia? Ibland är det tur att man fortsätter läsa trots att boksidorna inte öppnar sig helt lätt och självklart. Den här tegelstenen klockar in på närmare 600 sidor och det är en hisnande men inte helt okomplicerad resa att följa med på.
Detta svenska, och mestadels lappländska landskap, innehåller alltså sedan många hundra år de mest märkliga och skrämmande figurer. Varje djur är mer än ett djur. I grunden finns Stallon, de mystiska jättarna som befolkade samernas sagor och myter. Eller vi kan tala om tomtar, vättar, skrymt och en massa andra namn för detta mystiska som tycks leva i vår vackra men ödsliga natur.
Susso Myréns far, Gunnar Myrén, en känd fjällfotograf med bas i Riksgränsen, tar den 8 april 1987 en flygbild. En alldeles speciell bild som aldrig lämnar Susso och familjen någon ro. De kallade den bara för Bilden. Det är ett flygfoto, taget med pappans Hasselbladare. En björn lufsar fram genom björkskogen. På dess rygg syns en varelse, varken djur eller människa, en naken kropp med spinkiga armar och ben.
I korta tillbakablickar får vi veta att barn försvinner på olika platser i landet. Vid några tillfällen finns förvirrade vittnesmål som pratar om mystiska djurskepnader i närheten av brottsplatserna. En bit in på 2000-talet är Susso Myhrén besatt av jakten efter svar på frågorna kring trollen och de försvunna barnen.
Sedan trappas allt upp. Långt in i den norrbottniska fjällvärlden härjar helt enkelt en galen familj. Pedofiler, inavlade kräk, troll och sargade själar har bildat en union av det mer skrämmande slaget. Mitt i boken börjar jag tvivla på att ens författaren själv visste vart han var på väg; själva handlingen blir mer och mer uppskruvad.
Jakten på en förklaring för Susso och hennes vänner runt i landet där allt från sagomålaren John Bauer och radiomannen Sven Jerring blir inblandade. Någonstans tre fjärdedelar in i Stallo tappar jag som läsare fotfästet. Inte för att det är svårt att köpa själva tanken på troll och vättar, mer för att äckelkänslorna tar över. Ondskan blir liksom lite för mycket, som ofta i nutidens deckare. Författarnas seriemördarfantasier har nämligen ingen gräns, verkar det som. Känns som att jag tröttnat på den stilen.
I första halvan av Stallo finns många fina barndomsskildringar och det svenska fjällandskapet är inbjudande skildrat. Stefan Spjuth skriver tätt och berörande när det handlar om naturen och barns känslor.
När sedan trollen börjar slita sönder romanfigurerna i allt för snabb takt börjar jag längta efter något annat. Det mest försonande med Stallo är ändå att Stefan Spjut har hittat ett alldeles eget universum. Det är inget sympatiskt ställe. Om jag vore lättskrämd skulle jag hädanefter tänka efter en gång till innan jag bestämde mig för en fjällvandring.