Magi och hög stämning

En ung och mycket säregen man drar sig undan världen i en sydfransk stad. Dialogen förs inifrån, den är starkt registrerande och smått obehaglig. Småningom blir Adam galen på ett mer fullödigt sätt. Undra på att boken fäste le Clézio vid den nya romanens skola och namn som Sarraute eller Duras. I bokens slut är Adam inlåst, något som sker ungefär när Algeriet börjar frigöra sig på allvar, Ben Bella nämns i samma veva. Steget känns långt till den roman som också blev hans genombrott, Öken från 1980. Där finns hans andlöst vackra språk fullt moget och utvecklat. Det öppnar med ett kapitel som är sakralt stilla och monumentalt, stort som ökennattens valv. Den unge gossen Nour färdas med sin familj genom öknen, fram till en oas. Språk myllrar, liv och död delar utrymmet i tälten och världshistorien håller på att ändra form, det talas om kristna erövrare i norr som ökenkrigarnas ålderdomliga vapen inte biter på, kolonialismen ekar. Därefter utvecklas en parallellberättelse, en nomadflicka och - småningom - hennes olyckligsaliga tillvaro i exilens Frankrike. Men det är i de storslagna panoramabilderna från ökenkulturens värld som andningen hörs, stor och fri. Hans författarskap har nu erövrat och infogat världen, den väldiga landsbygd som i postkolonialismens tid införlivats i megastäderna. Många kulturer spelar nu i språket, ungefär som i det språkliga sorlet i Nordafrika oaser. Den nya romanen är inget litterärt experiment längre, den har smälts. De första sidorna i Skattsökaren är så vackra att det värker. Orden är vackra, växternas namn där på det tropiska Mauritius är vackra, månskenet över stranden och tidvattnets starka ljud, allt är vackert. Samma väldiga rymd som i den nordafrikanska öknen, direktkontakten mellan människan på jordens yta och kosmos. Sorgen är densamma. Den är väldig, hotande och den infriar sig. Sorgen över världen och dess koloniala exploatering, över den stora katastrofen som kastar pojken Alexis familj in i fattigdom, en orkan och faderns felslagna spekulationer. Tropiken är en feber, en hallucination. Jag tänker på Selma Lagerlöf, det måste vara magin, den höga stämningen av att någonting avgörande strax kommer att inträffa. Och någonstans en sviktande fadersfigur som gör allt ovisst. Tiden är 1890-tal, Alexis är åtta år och nu berättar fadern om den stora skatten, den enorma skatten som för tvåhundra år sedan gömdes någonstans ön Rodrigues i Indiska oceanen. Skatten blir även Alexis öde, och finner han inte den så finner han Ouma, skön som en morgon, en odalisk under en het sol. Innan boken är slut är hon en dröm, en känsla som den vuxne Alexis lyssnar till nere vid stranden. Läsaren, berättaren och huvudpersonen lyssnar efter samma ljud. Man är invävd. Le Clézio har en konkretion i sitt språk som gör hans berättelser mycket rika. I Vandrande stjärna finns ett kapitel, man kunde säga scen, där flickan Esther följer med på kärra till ett fält där man skördar vete. Det är krigstid, hennes familj är judiska flyktingar i Italien och luften är full av värme, halmens damm och jordens och människornas dofter. Människan är en jordisk varelse med skratt, arbete, och så den stora känslan som fäster henne i alltet och i tiden. Konkretion och hög, sakral stämning. Le Clézio helighåller människan, i hennes förnedring, i hennes betryck och i hänryckningen, när hon färdas upp mot drömmarna och stjärnorna. Det är därför han är så stor. Hans romaner följer ofta en dramatisk båge, i ena fästet barndomens minne, i det andra den vuxne, eller åldrades avklarnade frid. Två platser, sammanvuxna över tid, sammanhållna av en nästan helig livsstämning. I en film skulle det bli mycket sentimentalt, nu är det verkligt och monumentalt, eftersom det klargör livet och världens förutsättningar. Så här blir existensen, säger oss Le Clézio, när Esther ensam står på kajen i Nice och strör askan efter en vän för vinden. En sammanfattning av Europa och 1900-talet, en kvinna som levt i Israel, med minnet av sin palestinska vän Najma och av fadern som mördades när han hjälpte andra flyktningar. "Hon vandrar längs kajen och känner en ändlös trötthet, en djup frid".