Synkopen, ett av jazzmusikens många element, består i det oväntade och egenartade, och i den meningen är Mauro Antero Numminen, tangotrollet från Turku, en levande synkop, en originell och till synes hämningslös improvisationskonstnär, fast rotad i 70-talets underjordiska och avantgardistiska musikrörelser, samtidigt som hans popularitet - åtminstone i Sverige - grundar sig på synkopens motsats: fast takt. Det ljud som kommer från en studsande gummiboll.
Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej, som är en tolkning av Lill-Babs svenska version av amerikanen Bobby Vees Rubberball, spelade han in 1977, och sedan dess kommer han inte undan denna boll, den förföljer honom. Åtminstone då han framträder i Sverige.
- Gummibollen är ett måste, säger han. Om jag glömmer den så ropar publiken. Lyckligtvis är det en sådan melodi att jag inte tröttnar på den.
När ridån går upp för det stora svenska jazzhyllningskalaset i afton står MA Numminen på Lilla salens scen. Bredkäftad, vildögd, med den grånade pannluggen välvd som en murkla. Exakt vad han ska sjunga vet han inte för det vet han aldrig. I början av varje spelning gör han ett prov för att se vad publiken gillar och inte gillar och sedan anpassar han sin stil och väljer nummer ur repertoaren utifrån detta.
- Med min orkester blandar jag alla musikstilar, det är improvisation i alla låtar, finska folkvisor, mycket jazzmässiga improvisationer och jazzsolon. Och tango också.
Förstår bättre
Själv kategoriserar han sin musik som nyfolklig allmogejazz. Att han kallar den så beror på att klassiska jazzinstrument som saxofon och trumpet utmanas av fiol och dragspel. Detta är en musik som han hellre framför i Sverige än i Finland, eftersom han tycker att svenskarna förstår jazzen bättre än det finska folket. Han berättar om spelningar på 70-talet då den unga publiken kände till melodier som All of me och Some of these days. Den förtrogenheten existerar dock inte längre, nu har popen tagit över helt. Men traditionen är längre här.
- Fast jazzen kom till Finland på 20-talet var det svårt att övertyga publiken, det var en kort period på 50-talet, då dansband spelade jazz i folkparkerna och motsvarigheten till Folkets hus i Sverige. Men på 60-talet tog tangon över och sedan kom rock. På 50-talet tålde publiken jazz i alla fall.
Filosofisk botten
MA Numminens mångsidighet och vilja att blanda olika stilar har en filosofisk botten. Under 60-talet läste han filosofi i Helsingfors och blev då, efter att ha matats med tung logisk litteratur, begeistrad av att stöta på en tänkare som Ludwig Wittgenstein, som för all del var logisk men inte främmande för mystik och andra egendomliga funderingar. Denna begeistring har fått musikalisk tappning.
- På begäran av arrangörerna kommer jag att inleda med min Wittgenstein-svit, den har jag komponerat på jazz, rock, atonal musik. Det finns punk. Det finns marsch.
Det är, som han säger, inte bara lek och i maj ska han få en doktorshatt av Åbo Akademi. I många år har han deltagit i universitetets seminarier och han tror att hatten kommer att passa utmärkt.
Men är det underground?
- Jag tycker att det är mycket underjordiskt att just jag får en doktorshatt. Jag hoppas att någon filmar mig när vi tågar från konserthuset till domkyrkan.