Lysande show av Europe
För att snacka sportspråk så hade Europe en tolfte man på plats i lördags, publiken.
<P>Utan dem hade aldrig deras stundtals lysande, stundtals gäspiga kalasavslutnings-spelning i södra hamnen blivit den folkfest vi ändå kom nosande nära i lördags. Europe med frontfigurerna, tillika låtskrivarna (i alla fall till 90%) Joey Tempest och John Norum i spetsen är rätt coola på en punkt i alla fall, de vägrar bli sedda som föredettingar. Allt detta blev fantastiskt tydligt redan i den förhandsintervju som undertecknad gjorde (och ni läste, va?) i Kurirens bilaga om Luleå-kalaset som kom samma dag som kalaset startade. <BR>John Levén (bas) vägrade erkänna att nåt (vad som helst) hade vart bättre med Europe förr i tiden. Just detta beteende ger jag dem gärna credibilitet för, men jag undrar om verkligen Luleå och Luleåkalaset är (var) rätt forum att leva ut det ?nya? comebackande Europe i. För let´s face it, vi var alla där för att höra gamla hits. <BR>Vi fick en del av de hits vi kom för, undantaget bland de riktiga storsäljarna är väl endast Open Your Heart. Men hade jag vart turnéledare för Europe hade jag tvingat dem att korta ned konserten med minst 15 minuter. Skippat tre av låtarna från nya plattan Start From the Dark (hur många i södra hamn längtade efter en enda låt från den plattan?) och komprimerat ihop arenarockshowen till vad den skulle kunna vara. En enda lång mastodontkavalkad av hårdrockhistoria.<BR>Men visst är det fortfarande befriande att se Joey Tempest snurra ett mickstativ som bara han och Whitesnake-David Coverdale kan göra. Visst är det vackert att höra John Norum gnida gitarr, och Mic Michaeli spela två syntar samtidigt i en bredbent rockpose. Och, ja. Även jag hade glömt att omoderna midistråkar (som väl egentligen bara R Kelly kommit undan med på senare år) kan låta så rätt. Att ett 30 sekunders gitarrsolo (minst) behövs i varje låt, samt att man faktiskt fortfarande kommer ihåg hela refrängen till Rock The Night. <BR>Men. Det var en aning sömnigt fram till 50 minuter in i konserten då Joey (äntligen) sparkade igång kioskvältaren Sign O The Times. Då, äntligen påminde han och resten av Europe oss alla om hur otroligt lättflörtade 15-20.000 (fortfarande oklart vid den här artikelns skrivande) salongsberusade Luleåbor är. <BR>Avslutningen blev också fenomenal. Rock The Night, paus, extranumren Cherokee och The Final Countdown. Ren eufori och triumfartad målgång för både Europe och oss i publiken som längtade efter ketchupeffekten. <BR>Det satt som sagt ganska långt inne. Men till slut fick vi vår värdiga final på Luleåkalaset. Glöm inte att tacka Gud för vädret, kalasarrangörer innan ni lägger ned huvudet på kudden i natt. <BR></P>
Så jobbar vi med nyheter