Lysande orkester och sångsolist

Andantesatsen började snyggt med cello, kontrabas och viola och övergick i klagande och samtidigt vackra toner från förstafiolerna. Strauss sorg och den maktlöshet han måste ha känt gestaltades mycket väl av hela orkestern under Petter Sundqvists alltid säkra ledning ända fram till sista tonerna som klingade ut i pianissimo för att sedan skapa den andlösa tystnad som följer före applåderna. Därefter var det dags för Englands store 1900-talskompositör och kvällens solist, den skickliga sopranen Kristina Hansson. Britten var en stor pacifist och flyttade till USA för att undvika kriget och 1939 komponerade han Les Illuminations som är en tonsättning av den franske lyrikern Arthur Rimbauds diktsamling med samma namn. Rimbaud skrev diktsamlingen 1874 blott 20 år gammal och de dikterna påverkade många surrealister. Under de nio sånger, som verket består av, visar Britten upp stor tonkonst som spänner över många känsloregister som framfördes skickligt och med stor pondus av Hansson till Norrbottens Kammarorkesters lyhörda och spännande ackompanjemang. Brittens musik är alltid spännande att ta del av och bjuder på många överraskningar, och ett stycke som Les Illuminations kräver sin orkester och sin sångerska. Hansson och Norrbottens Kammarorkester klarade Brittens passager och ibland spretiga musik med glans. Efter pausen var det dags för verket Döden och flickan av Franz Schubert. Det är ett verk med fyra satser som bygger på ett gammalt tema; Döden som förför en ung flicka. Döden och flickan har undertecknad endast lyssnat på i formen av stråkkvartett, men i kväll bjöds publiken på ett arrangemang för orkester av Gustaf Mahler. I stråkkvartettform är Döden och flickan ett verk med oerhört driv och dramatik och jag hade stora förväntningar på orkesterarrangemanget. Den inledande Allegrosatsen började, i mitt tycke lite trevande, men ganska snabbt så drog Sundqvist igång ett tempo som fick mina smilband att peka uppåt resten av tiden. I vissa partier blir Allegrot lite tungt i orkesterarrangemang men Sundqvist lyckades väl att tillsammans med orkestern hålla tempot och spänsten uppe. I den påföljande Andantesatsen bjöds det på vackert och drivet samarbete mellan förstafiolerna och cellisterna, där särskilt Torun Saeter Stavsengs cellotoner berörde på ett mycket positivt sätt. I Scherzot jobbade Kammarorkestern som ett enda stort team och nu använde Sundqvist hela kroppen när han ledde orkestern mot målet. I den avslutande och mycket dramatiska Prestosatsen hade Sundqvist och orkestern verkligen fått upp ångan. Det var stundtals rena rockkänslan, om uttrycket tillåts i sådana här sammanhang. Tempot var högt redan i inledningen och mot slutet blev det en enda stor urladdning som gjorde att det hängde tagelstrån från flera stråkar. Sundqvist jobbade hårt med kroppen och taktpinnen och det kändes som om undertecknad satt och såg på en spännande film där man bara väntar på den förlösande upplösningen. Jag kände mig både tagen och lycklig på samma gång. Vilken fantastisk musikkväll detta var.