Lysande läcker Lill i Luleå

Där står hon ju, Lill Lindfors, denna folkparkslegendar. Lindfors var ett namn som ständigt figurerade i underhållningssammanhang under min barndom, främst på 1980-talet. Men på senare år har hon hållit en något lägre profil. Hon har inte på länge varit den där självklara figuren som dyker upp i alla möjliga tv-program (som hon var på 1980-talet). Trots att hon inte varit lika synlig som hon var förut har hon alltjämt arbetat. Ända sedan Hagge Geigerts revy i Uddevalla 1961 har hon jobbat med krogshower och konserter. Det är ganska häftigt att vara i Lill Lindfors närvaro, hon känns så bekant, så genuin, så rolig. Äkthetskänslan kanske kommer från det att hon är förankrad i min barndom, och allt kändes mer äkta då. Hennes anekdoter är förmodligen lika vassa som under storhetstiden, men nu handlar de möjligtvis om andra saker, andra minnen. Ja, det blir en ganska nostalgisk kväll. Hon fick de 500 personerna (nästan alla plus 60 år, gissar jag) i publiken att sjunga med henne till Harry Belafontes Jamaica Farewell. Efter den följde en anekdot om hur Lindfors nästan åt middag med "läckerbiten" Harry Belafonte när hon gjorde West Side Story. Men hon hann inte få av sig scenmakeupen, så hon tvingades tacka nej. "Men hade det varit idag hade jag tackat ja", förklarar hon. Jag misstänker att Harry Belafonte också skulle tacka ja. Lindfors närmar sig 70 år och har samlat på sig en rutin som gör att hon känns väldigt spontan på scen både när hon sjunger och mellanpratar. Lättheten imponerar på mig, och skulle förmodligen imponera på Harry också. Mot slutet av showen gör hon ett ståuppnummer som varar nästan tio minuter, och publiken älskar det. Den här spontaniteten leder till lustiga stickspår, som till exempel när saxofonisten Hector Bingert och Lindfors gör, ja vad var det nu egentligen, en humoristisk parningslek. Bingert blåser i sin flöjt medan Lindfors gör några förföriska läten. Det här pågick i någon minut och roade publiken oerhört. Kvällen gick i jazzens tecken. Men det är ju Lill Lindfors, så det handlar förstås inte om experimentell jazz. Jazzen som flödade ur Hector Bingerts och Claes Cronas instrument var av det folkliga slaget. Svenska storheter som Cornelis Vreeswijk (fin version av Felicia adjö) och Evert Taube avhandlades. Lill Lindfors har kanske inte den perfekta sångrösten, men den är angenäm att lyssna till. Den är också kompatibel med de jazziga tonerna. När jag intervjuade Lindfors talade vi lite om karisma. Hon upplever inte själv hur hon lyser upp rummet när hon gör entré. Men vi upplever det. Definitivt. Och det är förmodligen framgångsreceptet som Lill Lindfors kunnat luta sig mot under sin långa karriär. När det var dags för extranummer lät Lindfors publiken välja vilka låtar de skulle spela. Hon levererade både låtarna och anekdoterna. Häftigt.