Den amerikanske skådespelaren Philip Seymour Hoffman hör, helt obesvärat, till den här kategorin och han är alltid helt rätt. När och var som helst.
Och här på svensk hemmaplan har vi ju Jonas Karlsson. Även han en skådespelare kapabel till det mesta och detta inkluderande både livsfarliga psykopatroller och alldeles (till synes) vanliga, vardagliga män.
Men någon kvinna har Karlsson inte spelat tidigare, men givetvis sköter han även den uppgiften på ett alldeles lysande sätt. Så klart!
I Mårten Klingbergs nya film Cockpit gestaltar han piloten Valle, som avskedas och som när han söker nya jobb upptäcker att hans
referenser och kvalifikationer inte längre duger. Nu är det könskvotering (en liten lagom släng åt sådant här) som gäller och en kvinna ska det vara.
Nu rasar allt för Valle. Utan jobb och frun (Karin Lithman) drar samt gifter om sig med den cirka tredubbelt så gamla Måns Westfelt. Han blir också av med bostaden och meddelas av sin ampra mamma (Chatarina Larsson; även hon alltid bra) att hon ämnar gifta om sig. Med en kvinnlig präst.
Något måste alltså göras och det gör Valle. Han lånar sin feministkreddiga syrras (Ellen Jelinek, tidigare Mattsson - helt outstanding) identitet och förvandlar sig även visuellt till den mycket paranta - Maria.
Och: hon får jobbet som pilot och det mesta går bara finfint. Även om det kan vara stressigt att blixtsnabbt växla mellan identiteterna och bisarra olyckshändelser, som ett olycksaligt dödsfall, också hinner inträffa. Samt den omständigheten att en bisexuell kollega (Marie Robertson - bara bättre och bättre) blir allt mera beslutsamt förälskad i "henne".
Även en pinsam olyckshändelse i pilotbranschen, som först lyfter upp Maria till hjältestatus och därefter fullständigt slår undan benen på honom (i såväl kvinno- som mansrollen), gör sitt till för att slänga in en skiftnyckel bland ekrarna.
I slutet av filmen börjar manuset knaka rätt betänkligt, men fram till dess är Cockpit en fullständigt charmerande film och intelligent komedi. Med mörk och allvarlig bottenton.
Och först tänker man att "jaha, så där ser Jonas Karlsson ut när han spelar kvinna" men bara en liten stund senare så gör man inte alls det. Då har man helt accepterat den kvinnliga förklädnaden och tänker då enbart på piloten Maria som - vilken kvinna som helst.
Så Jonas Karlsson kan besvärsfritt ställa in sig intill Jack Lemmon och
Tony Curtis (I hetaste laget), Robin Williams (Välkommen, mrs. Doubtfire) och Dustin Hoffman (Tootsie), som tidigare framgångsrikt har spelat män med uppenbara behov av att transformera sig till kvinnor, på film.
Kvickt och träffsäkert, alltså. Alldeles som Mårten Klingbergs tidigare film Offside (där Jonas Karlsson också var med och var, naturligtvis, bra) som handlade om fotbollens kval och lycka i ett mindre samhälle.
Slutscenen, där Skansens lemurer kliar sig fundersamt i huvudet inför människornas konstigheter, är verkligen inte dum. Den heller.