Det sägs att när vinjetten till Dallas, det gamla Dallas alltså, sändes i amerikansk TV för första gången 1978 så var det den dyraste vinjett som någonsin gjorts.
Det kan visserligen vara svårt att förstå (Vad var det egentligen som kostade?) men oavsett hur det är med det så kan man tillstå sig att tycka om den. Vyerna över storstaden och dess skyskrapor, prärien och hästarna. Och sedan, inte minst, huvudpersonernas ansikten i tre olika känslolägen, liksom instängda i ett gallermönster. Fångade i serien, i familjen, med allt vad det innebar.
Det är lätt att bli nostalgisk när man tänker på det.
Pånyttfödd
När man ser det pånyttfödda Dallas, Dallas 2012 som det kallas, och dess vinjett, helt utan människor, så bör man minnas att även original-Dallas vinjett bytte utseende med varje säsong. Till och med ledmotivet, som man minns som klassiskt, närmast ikoniskt, pimpades upp eftersom. Att det nya Dallas inte visar upp huvudpersonerna när förtexterna och staden Dallas rullar fram över rutan är en eftergift till det moderna. Mindre krångel, och man kan ha ihjäl eller på annat sätt göra sig av med skådespelare på ett betydligt effektivare sätt nuförtiden. Det är dock den enda eftergiften man gjort, men jag återkommer till det. Jag vill bara påminna om att i just det här med att ha ihjäl (eller inte) sina stjärnor så är Dallas pionjärer. Jag menar, vem sköt egentligen JR? Och Bobbys död som visade sig vara en hel säsong lång dröm, hur var det med det? Om någon serie visste hur man utnyttjade sina döda och levande stjärnor så var det Dallas.
Först men också sist
De var först. Med mycket var Dallas först. Tyvärr kanske man också var sist med en del. Som att förstå att man borde lagt ner långt tidigare än vad man faktiskt gjorde. I sista säsongen (som sändes 1990-91 i USA), egentligen ännu tidigare, var de miljonstinna intrigerna hopplöst omsprungna av den tidens moderna dramer: Beverly Hills, Det ljuva livet i Alaska och inte minst Twin Peaks hade tagit genren längre än vad Dallas någonsin förmådde, när det kom till personporträtt och innehåll. Och några år senare exploderade hela det amerikanska TV-mediet med Six Feet Under, Sopranos, Uppdrag:Mord och Deadwood, för att nämna några milstolpar. Det dög inte längre att darra med underläppen eller fyra av ett diaboliskt leende för att uppnå en dramatisk effekt. Något man borde kunnat förutspå på Dallasredaktionen. För serien var verkligen revolutionerande. I all sin eskapism och lyx och ond bråd död. En föregångare för alla långkörare helt enkelt.
Tiden har stått stilla
När Dallas nu är tillbaka är det som att tiden har stått stilla. Visserligen är JR, Bobby och Sue Ellen äldre och de unga, nya stjärnorna: de gamla rävarnas barn och kärleksförbindelser, märkligt karaktärslösa i jämförelse, men det är egentligen helt i sin ordning. Nya Dallas försöker inte vara något annat än det gamla Dallas, när det var som bäst, och det är fint så. Det är olja och lögner. Det är endimensionella kärlekshistorier och kampen om föräldrahemmet Southfork i fokus. Som alltid. Det är helt lysande underhållning, och antagligen den enda TV-serie i år som jag kommer på mig själv att längta efter mellan avsnitten, undantaget Game of Thrones. Som för övrigt verkar vara smidd i Dallasmallen: det grandiosa perspektivet, längden och mängden karraktärer och deras interagerande. Med bokstavliga drakar och dvärgar i stället för Linda Grays Sue Ellen och Charlene Tiltons Lucy. Men annars med samma amerikanskt osentimentala syn på makt, hjärtesorg, pengar, liv och död.
Svensk premiär
Dallas 2012 har förgyllt den här kalla sommaren och kommer antagligen att rädda mångas höst: den 20 augusti är det svensk premiär på TV4. Kan man inte vänta så länge får man lov att ratta in norsk TV på parabolen, eller söka på nätet. Alldeles oavsett vilket så har man en högtidsstund, allra minst en gång i veckan, att se fram emot.