Hon går från barndom och känslan av utestängdhet, till tonårstidens sökande och starka (om än okritiska) minnesbilder. Hon är 17 år och skriver poesi som precist mejslar fram de skiftande sinnesstämningarna: Det finns musik som är som en fastfrusen väntan. Det finns musik som är som en stenhård vägg.
Tora bor med pappan sedan mamman lämnat familjen för en "gris". Mamman ringer ibland men har ingenting att säga och de träffas nästan aldrig. Pappan är väl okej, men han borde byta arbetsplats och umgänge och skaffa sig ett lexikon, tycker Tora, så att han inte häver ur sig fördomar som att Earth, Wind & Fire "är lite för bögiga i min smak".
Tora lusläser omgivningens beteende. En liten skugga som far över någons ansikte och hon har bilden klar för sig. Ett ögonblicks distraktion från bästa vännen (och kanske något mer?) Ivar, och hon känner sig utanför. Tora vill inte halvheten men tvingas ändå kompromissa, de är så nära och ändå inte. Det finns gränser mellan henne och Ivar som aldrig passeras. Men utan Ivar har hon ingen.
Men här finns också Minna, sex år, som dyker upp på gården ibland och som ännu är självklar och rakt på, så som förmodligen Tora en gång har varit. Nu famlar hon i dunklet inom sig, i känslorna av svek från modern. Hon gör motstånd mot att anpassa sig, ge tappt, och hon ligger alltid steget före omgivningen. När skolbibliotekarien Sven "lurar" in henne i sitt kulturprojekt, vill hon slå bakut. Men så rör han vid henne, bokstavligt, lägger sin hand på hennes arm. Och Tora förvillar sig, förälskar sig, berättar i förtroende om mammans svek. Och nästa gång de möts är det "kära lilla vän" och orolig uppsyn. Hur är det egentligen ställt med hennes omdöme? Forna fiender visar sig vara vänner, förälskelser illusioner, nästan allting behöver omvärderas, inte minst bilden av pappan. Tora upptäcker att hon inte vet någonting om hans innersta känslor och tankar.
Från en rent intellektuell synvinkel kan jag inte annat än beundra Kieries hantverk. Här finns ett tempo och en klang som inte störs av något oönskat brus (skulle då vara "de där rackarns små ansiktsmusklerna", en formulering som tuggas om och hackar i rytmen). Får hjärtat vara med måste man dela det ensamhetens stigma som tonårstiden innebär och lida eller glädjas med Tora när hon drabbas av insikt. Kanske finns det en verklighetsbakgrund, lyhört, för att inte säga skarphört, är det i vilket fall när Kieri låter Tora konfronteras med sitt ouppfyllda kärleksbehov.