Lyhördhet och improvisationsförmåga

För att ta det från början. Jag menar omslaget. Jag ser en blick, ett ansikte med ett lätt leende över läpparna, och jag ser ett namn: Cato Lein.
Omslaget tillhör en fotobok med författarporträtt. Ansiktet tillhör författaren Paul Auster, han med New York-trilogin ni vet, och namnet tillhör den fotograf som har fotograferat Paul Auster
Det är om Cato Lein denna bok handlar, eller i alla fall om hans fotografier.
Jag kollar mailen och har fått ännu ett pressutskick från TV 4. Vanligtvis är det ingenting som intresserar mig. Men idag handlar det om Cato Lein. Han ska varje dag ingå i ett av Nyheternas reportageteam "för att med sina stillbilder komplettera och höja reportagens stilistiska kvalité". Detta under två veckor från 24 april.
Nu när många tidningar ger sig in i TV- branschen väljer TV 4 rakt motsatt väg. In med stillbilder i ett rörligt medium. Det ska bli otroligt intressant. Jag ser fram emot att få vila ett tag i en bra stillbild som kontrast till alla ytliga och flyktiga TV- bilder.
Tillbaka till boken. Det finns porträtt och sen finns det författarporträtt. Varför just författarporträtt har blivit en genre i sig vet jag inte. Men det är på nåt sätt lite speciellt med bilder av ordens mästare. Blir boken kanske mer intressant när vi ser hur författarna ser ut? Kan man skymta nåt av skapandets mystik och få ett svar i botten av ögonens speglar?
Porträtt bygger ofta på någon slags överenskommlese mellan porträttören och den porträtterade. Det är så här jag ser dig, det är så här jag vill att ni ser mig. När dessa utgångspunkter smälter samman kan det bli riktigt bra bilder.
Lein bygger upp sina bilder på ett enkelt sätt med stor respekt för modellen. I Åke Sidwalls presentation berättar Lein om hur en fotografering kan gå till. Han har oftast läst in sig på författaren så att han vet vem han har framför kameran. Under den korta tid som fotograferingen får ta är det många pusselbitar som ska falla på plats. Hur är ljuset och miljön? Lyhördhet och improvisationsförmåga är två viktiga egenskaper i jakten på det besjälade porträttet.
Lein tar och han ger. Han utnyttjar den utmätta tiden, dels för att uppdragsgivaren ska få den bild de vill ha, dels för ta sina egna bilder och tänja gränserna.
Ansikten av mer eller mindre kända författare samsas med landskap från Gotland och Norge. Och mitt i allt en serie bilder på annat folk. Fiskeriarbetare, en fårbonde och några till. Syns det på dem?
Författarna alltså - att de inte är fiskare?
Ingrid Elam skriver en essä om den nordiska litteraturen, bredvid ett porträtt av Donna Tartt skriver Björn Linnell om den stora amerikanska romanen och Anders Bodegård reflekterar över Czeslaw Milosz.
Jag har mina favoriter bland bilderna.
En trotsig och självmedveten Zadie Smith vägrar visa sina vita tänder. Alain Robbe-Grillet vemodigt tittande rakt in i kameran. En fantastisk bild på Håkan Nesser och Kerstin Ekman sittande på en bänk gjord för jättar. De ser ut som små barn med fötterna hängande i luften. Poeten Jörgen Gassilewski som en oskarp skuggfigur i en futuristisk omgivning. Enkla okonstlade bilder. Inget "hittipå". Det är verkligen människan som kommer fram. Så är Cato Leins bilder när de är som bäst.
Om du inte köper eller lånar boken så passa på att titta på Nyheterna i TV 4 så kan du bilda dig en egen uppfattning av Leins porträttkonst. Det är nog mödan värt.