Lyckorikets skräck
Kommunism är utopin förverkligad. Orden om detta tillstånd är vackra, men falsk förförelse. Bäst att akta sig, surrad vid masten.
I Marx´ schema över den tänkta framtiden var kommunismen slutstadiet. I sin historiefilosofi såg han samhället utvecklas i enlighet med sina produktionsmetoder. Vattenkvarnar gav ett samhälle med feodalherrar, ångmaskiner gav kapitalister och med proletariatet skulle hela mänskligheten nå sin fulländning och totala befrielse. En 1800-talstanke med urgammal historia, messiansk brukar den kallas, men kunde lika gärna hänföras till Platons idealstat, ett antidemokratiskt expertvälde. Det kommunistiska Sovjetunionen, nu historia, var en utopi som gjorde skräcken till produktivkraft. Skräcken för lägren, hemliga polisen, deportationerna.
Kommunismens idé är klasslöshet, överflöd, bildning. Envar arbetar så mycket den vill, alla kan konsumera som miljonärer. Jämlikheten är total, ingen är slav, ingen underordnad. All egendom är gemensam, latinets communis var ju ordet. Komponera på förmiddagen, arbeta eftermiddagen, ro längs Themsen på kvällen.
Små utopier uppstod tidigt i frihetens Amerika, exempelvis 1825 i Indiana, med det söta namnet New Harmony. Utopins historia är tragisk och fylld av hopp. Men det senare gäller enbart när den hålls på behörigt avstånd till verkligheten.
Så jobbar vi med nyheter