Lyckas inte riktigt anta utmaningen

Zoologen T är djupt försjunken i en studie om ålar. I grunden är han inte särskilt upphetsad av ämnet men vet att hans stillsamma rön kommer att göra uppdragsgivare, finansiärer och andra fullt belåtna. Han lever ett inrutat och torftigt liv, det är nästan som att mossan växer på honom där han sitter på sin institution dag ut och dag in. Kollegorna ser honom som en kuf, som en excentriker man gärna hänger upp en lustig anekdot på, om man får möjlighet. Själv gör han sitt bästa för att hålla sig undan från samtalen och blickarna. Vad människorna gör bekommer honom inte, det enda han vill är att bli lämnad i fred. Den forne mentorn M har dessutom dragit sig tillbaka och är oroväckande nog omöjlig att få kontakt med. T anar oråd men vet ännu inte anledningen till hans frånvaro. Mitt i ledan och bedrövelsen gör T en upptäckt som kommer att förändra hans liv. Han ramlar över preparat från en så kallad amfibie. En havslevande art som många menat är en bluff i stil med enhörningen, ett sagodjur från ett bestiarium. Vad T har framför sig antyder dock något annat och snart drar jakten på amfibien igång. Något som drar in honom i en rad förvecklingar och för honom ut i världen, till Vatikanen, till Spanien och Portugal. Någonstans ska det finnas verkliga bevis för dess existens, också i levande form, hoppas han. Jonas Bruns roman har något av pastisch över sig. Eller är den kanske en pastisch på pastischen? Berättelsens mönster är bekant. Den excentriske vetenskapsmannen på jakt efter den väl förborgade hemligheten. På sin väg stöter han på en rad svårigheter, men han framhärdar och belönas för sina mödor. Han knackar och knackar på porten och blir slutligen insläppt. Det är en litterär fåra som sällan bjuder på särskilt stor originalitet men ibland däremot förströelse. Problemet med Bruns projekt är att han inte riktigt tycks anta utmaningen. Pastischen blir halvhjärtad och vad som hade kunnat utvecklas till en ganska kul äventyrsroman förloras i ett hattande från det ena till det andra. Mitt intresse för T och hans upptäckter falnar snart då jag upplever att författaren inte riktigt ömmar för sitt ämne. Vad amfibien egentligen är blir man aldrig klar över, inte heller varför den är så förtvivlat viktig att få kunskap kring. Ingen De vises sten skymtar vid horisonten, inga konspirationer knutna till makt och rikedom, ingen mörk upptäckt runt vilken tillvaron kretsar i lönndom. Kanske är amfibien vägen, snarare än målet. Det förklarar i så fall varför den är så undflyende och outredd, ett omdöme jag även frestas att fälla om romanen som sådan.