Lyckad Shakespeare som rock´n´roll

När Riksteatern drar ut i Norrbotten med regissören Linus Fellboms uppsättning av Shakespeares Rikard III görs första stoppet på 40-årsjubilerande Sagateatern i Boden inför en i sammanhanget ovanligt ung publik. En ovanligt passande publik, skulle man kunna tillägga, för Fellbom har i gott samarbete med dramaturgen Franka Gebert och scenografen och kostymören Bente Lykke Möller lyckats med det konstnärliga greppet att göra rock´n´roll av Rikard III utan att förlora i skärpa och djup. Tvärtom - attityden snarare förstärker budskapet.
I scenens centrum hasar den skrupelfrie prins Rikard i Rikard Wolffs gestalt kring i sin deformerade kropp. En underdog, älskad av ingen, föraktad till och med av sin egen mor. Paradoxalt nog också mycket roande i sin cynism under sin blodiga väg mot makten, han som inga andra val tycks ha än att bli skurk - att le och döda på samma gång, falsk som vatten.
Shakespeare var ingen moralist, hans utgångspunkt är aldrig kampen mellan det goda och det onda. Hans människor lever i ett olöst dilemma, hennes väsen rymmer både mörker och ljus och Shakespeare intresserade sig för individens natur, den blandning av egenskaper och böjelser som blivit henne tilldelade. Kanske är det också därför han kan blicka så djupt in i mänskligt elände. Rikard III är en fullblodsskurk, dessutom vanställd och ful - ändå på ett egendomligt sätt i Rikard Wolffs rolltolkning attraktiv, en känsla som ställer till det för åskådaren, flyttar dramat riktigt nära det egna samvetet.
Till den känslan bidrar också Fellboms och Geberts bearbetning av pjäsen. De har strukit ner Shakespeares originaltext, reducerat rollistan och tonat ner den historiska kontexten till förmån för det personliga dramat - de familjära intrigerna, relationerna, bevekelsegrunderna för handlingarna.
Bente Lykke Möller förser dessutom varje person i dramat med stora namn, tryckta på de häftiga kostymerna i läder och trikå. Tilltalande på flera sätt och inte minst pedagogiskt så det förslår. Tillsammans med en genial scenografi och en minst sagt fantasieggande ljusdesign - det är ingen slump att regissören själv behärskar konsten - målas bilder av ett sönderfall, vandringen mot det stora mörkret.
En efter en förpassas ut i skuggorna - Rivers, Hastings, gemålet Anne, bröderna Clarence och Edward. Så småningom de små prinsarna - här liggande som spädbarn i nutida barnvagnar. Vapendragaren Buckingham går över till fiendesidan och den gamla kungamodern Hertiginnan av York, enkelt och självklart spelad av operasångerskan Margareta Hallin, utkastar sin fördömelse över sonen som stupar i ångest på slagfältet efter att torrt ha konstaterat att han borde skaffa sig en bättre häst.
Som en grå eminens gör Catesby - Jens Ohlin - rent hus, torkar av kungakronan och gör sig beredd att sätta den på ett annat huvud. Livet går vidare, liksom maktspelet. I dag, såväl som för 400 år sedan.
Blodet är vatten, men alldeles på riktigt. Morden sker rytmiskt till tonerna av Nine Inch Nails, det är skrämmande och läskigt och brutalt. Ibland motsatsen - frejdigt och roligt, men vet aldrig riktigt vad man ska förvänta sig - en utmärkt utgångspunkt för ett drama. Ett mycket lyckat sådant, med engagerade skådespelare som ger järnet i en uppsättning som det slår gnistor om.Fotnot: Rikard III spelas också i Kalix, Jokkmokk, Gällivare och Kiruna.