Lyckad hyllning till Bowie

För två år sedan var Dust Radio ett av de första banden att spela på det då ännu inte officiellt öppnade Kulturens hus i Luleå. Den gången spelade man Pink Floyd och i kväll är det alltså Bowie som föräras med en hyllningskonsert. Det är, som programets namn tydligt visar: dennes gyllene tid som tolkas. Från 1971 års Hunky Dory till Let’s Dance från 1983. Urvalet är det inget fel på, även om man kunnat önska sig någon lite mer udda komposition, exempelvis Quicksand från den förstnämnda eller China Girl från den senare. Som recensent är det lite problematiskt med den här sortens shower. Vad ska man kritisera, vad ska man jämföra med? Andra coverartister? David Bowie själv? Å ena sidan: David Bowie kommer aldrig mer under sin livsstid framföra de här låtarna så här troget originalinspelningarna. På så vis är Dust Radio antagligen bättre skickade än många andra att göra just det i hans ställe. Framförallt utmärker sig David Myhr och Francis Goossens med fundamentalistiska versioner av Life on Mars respektive Let’s Dance och Peter Eliasson sjunger en extremt ambitiöst arrangerad Space Oddity så det är svårt att inte bli imponerad. Detsamma gäller för Peter Tjärngrens stöniga Ziggy Stardust. En fullsatt lokal håller till stor del med och stämningen är det inget fel på. Blundar man kan man nästan ha överseende med hur otroligt lite av Bowies trans-sexuella laddning Dust Radio lyckas förmedla. Det finns absolut inget att invända mot vad gäller bandets och sångarnas engegemang och uppenbara kärlek till materialet. Eller publikens dito. Å andra sidan: den gnagande känslan av att något är helt uppåt väggarna fel. Ett stort Varför hänger som Mick Ronsons ande över hela tillställningen. För samtidigt, på annan plats i länet, spelar ett nytt band nyskrivna låtar men ingen är där och lyssnar. Det är nostalgins pris. Vad hade Bowie, den evige modernisten, tyckt om det?