En västgötskt Linné och en lärjunge till densamma, men utan den förstes världsrykte utan idogt fäst i provinsen och slitet för brödfödan.
Född 1735 i Björka socken, Skara och död i sextio års ålder i Grevbäck där han tillslut fick sin kyrkoherdetjänst och en tryggare utkomst. Sanslöst flitigt iakttagare och vetenskapare om framförallt insekternas rike, mängden anteckningar och uppsatser som skickades till Vetenskapsakademin kan räknas i tiotusental. En figur från årtiondena strax innan upplysningen som hyllade nyttan och upptäckten och tabellen men lät Gud och makten vara still för sig. En upplyst man men ingen upplysningsman, när franska revolutionens tankar började mullra tog han förskräckt avstånd.
Det var Kinnekulle, västgötarnas botaniska Eden, som var hans exkursionsområde, men det var observationerna av skadeinsekternas plåga som gav honom rykte och småningom säte i just Vetenskapsakademin. Han såg larver i nyttoväxterna som sedan utvecklades till flugor och orsakade usel skörd och halvsvält. Han odlade dem i burkar och krukor, undersökte, skrev och rapporterade. Därefter experimenterade han med olika extrakt för att bekämpa deras förökning. Guds skapelse var det allt, kunde som sådan inte ifrågasättas, men kunde begripas. Livet ut var han pojkaktigt nyfiken, beställde ständigt nya böcker, men undersökte också. Ifall gammal tro stämde, sådant som att korn kunde bli till havre vissa år (det handlade om blandsäd och insektsskador), lånade instrument för att göra observationerna säkrare, försakade för att förstå, gav aldrig upp.
Kerstin Ekman följer honom tätt i spåren, in i studiekammaren, på fältutflykterna, genom systematikens tabeller. Hennes detaljerade prosa, full av säker blick, är kärleksfull och gör skildringen rik. En samlare och en systematiker, tabellskrivare och dagboksantecknare, en sådan som förstår och meddelar sig, inte alla samlare gör det. Hon återvänder ständigt till hans lust till allt som växer och skriver: ”Värld efter värld sjunker ner i mörkret och förloras precis som vår egen kommer att göra. Men växterna kommer år från år upp igen.”
Det var tidens lidelse detta, att iaktta naturen och anteckna den. Och prästerna, detta lärdomsstånd kunde i bästa fall låta hjälpprästen sköta husförhören för att själv beväpna sig med portören eller insektshåven. De fanns i Sverige, de fanns i Europa, de var vetenskapens bildade hjälptrupper, ibland något mer, inte mycket undgick deras skarpa blickar. Ett femtiotal handlingar fick han tryckta, nästan allt han skickade in till akademien faktiskt.
Så gör hon honom levande igen, som ett annat sällsynt vackert exemplar på de västgötska rikängarna, i en tid som han själv tyckte var levande och lustig, ”Linnaeus skrev, Salvius tryckte och Tessin köpte”. Sedan blev allt gustavianskt, elegant, ironiskt och utan större lust till tabeller och taxonomi.