Lustfyllt och värmande

Det faluröda majorsbostället i Skellefteå museipark är denna sommar förflyttat till Hemsö i den svenska skärgård som vi alla - oavsett om vi varit där eller inte - har ett starkt förhållande till tack vare författare som August Strindberg och Astrid Lindgren. Dit till gården kommer han, Carlssson, som ett yrväder en aprilafton med sitt Höganäskrus i en svångrem om halsen. Dräng, eller snarare rättare - han som ska sätta gården på fötterna igen efter år av misskötsel. Inlandsbo och landkrabba med kunskaper om modernt jordbruk - klart det blir konflikter med gårdens drängar och med Gusten, sonen i huset, som hellre drar ut på havet med fiskedon och bössa än sköter markerna därhemma. Carlsson blir en gudasänd gåva till madam Flod, änkan som oroar sig över jordbrukets vanskötsel. Han får fart på gårdens folk och tillsammans åstadkommer de storverk. Därmed växer också hans mod och när han ser en chans att bli herre på täppan tar han den, gifter sig med madam och får henne så småningom att skriva under ett testamente där Carlsson ensam står som arvinge. När Tornedalsteatern satte upp Hemsöborna för några år sedan, även det utomhus, förstärktes Carlssons utanförskap av att han talade svenska på en plats där alla talade meänkieli. Här låter regissören Olle Thörnqvist Carlsson bli en ganska smådryg tönt med en stor portion charm, uppgifter som Oskar Thunberg klarar med glans. Därmed blir Carlsson en riktig människa med förtjänster och brister som till slut låter sig förföras av sitt eget övermod. Susanne Gunnersen - en gammal bekant från Norrbottensteatern - gör en ljus madam Flod som går till sitt bröllop med en andlös och mycket påtaglig längtan. Men innan natten är till ända är hennes tillvaro lika solkig som de lakan som prästen - inlevelsefullt spelad av Göran Hansson - spytt ner i brudsängen. Madam Flods besvikelse är berättelsens kärna, det bortslitna hoppet som lämnar kvar en känslokyla djupt i hennes hjärta. När allt är förlorat väcks hennes vrede och hon tar tillbaka sin makt. Därmed banar hon också väg för den försoning som i Västerbottensteaterns uppsättning blir mycket tydlig. Hemsöborna är naturligtvis en tragedi, men också en folkkomedi av rang. På Västerbottensteaterns scen dansar gårdsfolket - pigor och drängar förstärkta med unga dansare från Skellefteå Dans och balettförening - kring i vardag och fest. På scenkanten sitter berättaren Greger Ottosson med sitt munspel, i skåpsängen fnittrar pigorna Lotten (Elin Sinning) och Klara (Agnes Ådell) och slänger käft med Tokige Rundqvist (en mycket rolig Mikael Lindgren) och med ångbåten kommer hembiträdet Ida (Tove Olsson) med spetsparaply och stadsvanor tillsammans med öns allra första sommargäster. Olov Häggmark låter sin Gusten gå från mycket tjurig yngling till ansvarsfull man, medan hans ständige vapendragare Norman (Niklas Larsson) visar sig vara en vindflöjel som aldrig låter sig bindas av lojaliteter. Man tror gärna på dem alla, liksom man också tror på hundarnas skall och måsarnas skrik där i syrendoften på Nordanå. Hela uppsättningen utstrålar en uppriktig värme som inte ens den kyligaste av somrar rår på.