Lunchkonsert med aforismer

Utan medelålders och äldre kvinnor skulle vi inte ha något kulturliv. Ett konstaterande som tål att upprepas både en och tre gånger. Det är de som cyklar i ur och skur till teaterlokalerna, de som köper fika i pausen eller går och ser en lågmäld men trevlig pjäs. De vill ha kul och helt enkelt kulturell stimulans. Tisdagens soppteater på Norrbottens-teatern var inget undantag, snittpubliken är väntad och uppskattad. Underhållning med glädje och eftertanke hade lika gärna kunnat vara rubriken på detta stycke. För det var precis så. Britt Nilsson Wyöni sjunger och jazzar runt på scenen, medan hennes tre musiker- Håkan Wyöni, Lalle Omberg och Stefan Wiklund- tryggt väntar in låtarnas början och slut. I slutet kommer dock Håkan Wyöni också loss. Britt Nilsson Wyöni är en lite djupare entertainer, hon levererar tänkvärda, lättsmälta aforismer med en tydlig, personlig övertygelse. Människor behöver mer kärlek, liksom. Hon klarar det tuffa, att uppträda framför en dinerande publik. Sången är inte helt hundra, kanske hänger det ihop också med hennes övriga inställning. Att man inte behöver vara så duktig utan faktiskt duger ändå. För en lunchkonsert är det här trevligt, som sockerbitar till kaffet. Fast lite mer ompfh och överraskande måtte vi idas.