Isak Sidestam är uppvuxen i Elimkyrkans verksamhet i Gammelstad, nu har hans band kyrkan som replokal.
Den genomsnittliga replokalen är betydligt mörkare, mer illadoftande och stökigare än Nagoons. Å andra sidan brukar nybakade bullar och besök från morföräldrar inte vara lika vanligt förekommande som här.
Isak Sidestam, Erik Antti och Sebastian Hellis har sitt tillhåll i Elimkyrkan, Gammelstad, där frontmannen spenderat stora delar av uppväxten, i församlingen där hans släktingar fortfarande är engagerade.
– De är här hela tiden. Morfar har målat kyrkan och lagt om golvet, det är inte ovanligt att de kommer in när vi har rep och har med sig bullar eller spikar någon spik. Vi är formade av att repa i en kyrka. Det är bara gamla personer som tittar förbi, berättar Isak Sidestam.
Med morfar som tidigare ordförande och pappa som nuvarande är församlingen glada över att ett indierockband fyller Elimkyrkan med musik på kvällarna. Och bandet är tacksamma för möjligheten.
– Hur många har repat när Jard Samuelsson, frikyrkans Bruce Springsteen (skratt), kommer in med sitt permanentade hår? Det är inte en hipp miljö som vi är uppvuxna i och försöker bara göra den cool, säger Sidestam.
Ända sedan starten 2014 har Nagoon gett blinkningar till släktträdens rötter i Norrbotten. När bandet, vars namn betyder åkerbär på amerikansk pacific northwest-dialket, släpper sitt debutalbum riktar de uppmärksamheten mot sina äldre släktingar fullt ut.
Nagoon, som varit en trio senaste året, fick en nystart förra våren när basisten och katalysatorn Erik Antti anslöt. Nu är bandet prio ett och när de släpper singeln "Lost in translation" är det första gången de har "gjort det på riktigt".
– Man kommer till en startramp där man har något att berätta, man har något som vi är stolta över och en historia man vill berättat. När man kommer dit, oavsett om det tar två veckor eller fem år, gäller det – nu är det dags att börja jobba, säger Erik Antti.
Erik Antti, Isak Sidestam och Sebastian Hellis känner sig hemma i bänkraderna hos Elimkyrkan.
Låtarna, som kan handla om trasiga relationer och personliga upplevelser, får alla ett stänk av mor- och farföräldrar genom liknelser och referenser. Enligt Isak Sidestam är det en hyllning till deras "old folks" och ett sätt för indiebandet att välja riktning.
– Det är kanske för att det är ocoolt med gamla personer (skratt). Det är vanligt att skriva för folk i ens egen ålder, men vi är ganska smågamla allihopa. Och uppvuxen i en församling umgås man över generationsgränserna, det är inget konstigt. Vi tycker bara att de behöver mer cred än vad de får, säger han.
Erik Antti (till höger) anslöt till Nagoon för ett år sedan och enligt Isak Sidestam satte det fart på bandets nystart.
Musikaliskt har bandet skippat banjon och beskriver ljudet som "mindre rörigt" i en klassisk banduppsättning.
– Tidigare lyfte vi det storslagna i det storslagna, det var berg och drönarbilder över Norrbotten. Nu vill vi trycka på det lilla i det stora. Då blir det söndagsmiddag eller knyta en fluga, i stället för roadtrip i Abisko. Det är nice men är det verkligen hemma? Hemma är ju här, det är våra old folks på något sätt, säger Isak Sidestam.
Erik Antti:
– Det handlar mycket om en hemlängtan också. Att känna dragelsen till hemmet i Norrbotten, man saknar strukturer, minnen och fragment från doften av smält snö.
Isak Sidestam:
– Vi har Bono som viskar på ena axeln och Ronny Eriksson som skriker på den andra. Det är den "lessna" norrbottningen men också det gradiosa, storslagna "larger than life"-konceptet. Vi försöker kombinera de två. Kortfattat skulle jag beskriva det som att det är coolt att vara nöjd.
"Det är inte en hipp miljö som vi är uppvuxna i och försöker bara göra den cool", säger Isak Sidestam.