Luleåkalaset saknar identitet

Bland ?dragplåstren? finns Slade, Sweet och Europe, tre band som nästan uteslutande kommer att spela låtar skrivna innan Berlinmuren föll. I Slade saknas två av originalmedlemmarna, sångaren Noddy Holder och basisten Jimmy Lea. De var gruppens låtskrivare och ligger bakom Slades alla 70-talshits. Med andra ord bör vi kunna se fram emot Oasis utan bröderna Gallagher på Luleåkalaset 2025. Glamrockbandet Sweet, som också hade sin storhetstid på 70-talet, kommer till Luleå med gitarristen Andy Scott som enda originalmedlem. Svenska pudelrockarna Europe vet ni vilka de är, de hade en hit för länge länge sedan med den där syntslingan som barn gillar. FÖRUTOM DESSA dinosaurier uppträder akter som Anna Ternheim, Backyard Babies, Thomas Di Leva och Jill Johnsson. Jag säger inte att allt är dåligt, men det är bara så fruktansvärt ospännande. Det finns inget som sticker ut, ingenting som skiljer Luleåkalaset från hundratals andra gatufestivaler i hundratals andra medelstora svenska städer. Å andra sidan vet jag inte var ambitionsnivån ligger. Det är möjligt att musiken är det sekundära och att Luleåkalaset mer är ett tillfälle för Luleåborna att få dricka öl i plastglas och ha det lite trevligt. Och inget ont i det, alla måste inte vara musikintresserade. Men om festivalledningen tog hjälp av några hipsters och försökte sy ihop ett riktigt bra artistprogram skulle det även locka en helt annan publik. ?Öl i plastglas?-publiken kommer ju i vilket fall. Ett mer ambitiöst artistprogram skulle däremot kunna få folk att korsa länsgränser för att ta sig till Luleå. Och även om det kanske inte blir en omedelbar kommersiell succé leder det ändå till att Luleåkalaset får en kredibilitet som på sikt också skulle öka besökarantalet. Festivalen skulle få en identitet. Något som den är i total avsaknad av idag. Luleåkalaset känns som att det har blivit massproducerat i en gatufestivals-fabrik i något sydostasiatiskt land. DET ÄR LÄTT att snegla mot Östersund och Storsjöyran. Jag vet inte vem geniet är som sköter bandbokningarna där, men i år kommer bland annat Dizzee Rascal, Phoenix och Solomon Burke till Jämtland. Jag är medveten om att jämförelsen är orättvis eftersom att Storsjöyran befinner sig i en tyngre viktklass än Luleåkalaset. Men det handlar inte bara om pengar. Det handlar också om fingertoppskänsla. Hade man inte bränt alla pengar på sönderknarkade brittiska glamrockare hade man kanske haft råd med en intressant internationell bokning. FINNS DET INTE pengar till utländska band kan man åtminstone välja de mind-re svenska artisterna med omsorg. Till Trästockfestivalen i Skellefteå kommer i år bland annat El Perro Del Mar, Dungen, Eldkvarn, Jenny Wilson, Isolation Years och Bear Quartet (deras enda spelning i sommar). Det känns betydligt mer spännande än Luleåkalsets utslätade line-up. Och Slade, Sweet och Europe (ursäkta att jag tjatar) kommer antagligen att påskynda avfolkningen av Norrbotten. Tänk er själva ett 17-årigt mod som ser en massa drängfulla hockeypojkar skråla med i Final Countdown. Då är det lätt att man ger ett löfte till sig själv att flytta söderut dagen efter studenten och aldrig återvända.

Luleåkalaset saknar identitet

Jag läste igenom artistprogrammet för Luleåkalaset (4?7 augusti). Det tog mig tio sekunder. Tio väldigt tråkiga sekunder, konstaterar Norrbottens-Kurirens nöjesredaktör Ola Söderholm.