Luleåhistoria i stort och smått

Historia som vardagsanekdot och historia från örnperspektiv. Den talande detaljer och distansens mer majestätiska överblick. Två böcker från länets huvudstad ger gestalt åt den lokala historieskrivningen. I den ena jämförs Luleå stad i fotografier från år 1924 och 2004. I den andra, stadsarkivets dubbla årsbok 2009-2010, samlas historiska uppsatser och kapitel med kommunen som begränsande ram. Den som jämför fotografier av Luleås gaturum med åttio års skillnad slås av en mycket hårdhänt förnyelse. Den låga trähusbebyggelsen har, nästan utan undantag, ersatts av ohyggligt fula sten- och betonghus med en anonymitet som är bedövande. Må vara att de gamla barackerna var slitna, dragiga och kunde kallas skamfläckar och ruckel, de nya barackerna kan man inte kalla någonting alls. De saknar egenskaper. Tag nästan vilket kvarter som helst, trähus med arkitektonisk tanke har ersatts av tegelupplag, troligen ritade av grunt utbildade ingenjörer. Denna fula välfärd gör att man inte kan säga att Luleå är en vacker stad, hur skönt placerad vid ett vatten den än är. Många husfasader blir det, men det något enahanda upplägget räddas av personhistoria om vilka som lät bygga, hade näringsställen etcetera på dessa adresser. Grundligt utfört, ganska mycket arkivkänsla kvar i dessa småtorra notiser och porträtt av biografägare, bagarmästare och köpmän. Stadsarkivets årsboks mest charmerande berättelse står Lennart Parknäs för. Den har den långa titeln Ryssarna tog min farfars farfars fars kyrkstuga till bro över Gäddvikssundet och gör krigshandlingarna från 1809 till allt annat än slagfältsredogörelser. Det är den ganska välkända historien om hur timret från åtskilliga kyrkstugor användes till en provisorisk bro över Luleälven när ryssarna hade slagit sig ner i Gammelstad och general Kamenskij själv tog säte i prästgården. Parknäs mixar egen personhistoria, släkthistoria, rysskräck och storpolitik till en intagande historietablå med liv och lokalfärg. Den saktunga och obevekliga historieskrivningen får sin täckning av Anders Sandströms uppsats om en knekt från striderna 1809, Hans Nilsson Spelman och striden vid Virta bro. Även där vävs personhistoria in i det storpolitiska skeendet, med all den precisa detaljkunskap som bara Sandström är mäktig.