I en målares anteckningar från 1908, skriver Matisse att en målning, för sinnet, skall vara som en bekväm fåtölj för en arbetande människa. "En målning måste hålla sig lugn på väggen. Den får inte åsamka betraktaren ett uns bekymmer eller oro, utan stillsamt föra in honom i det slags kroppsliga tillstånd där han varken behöver spela dubbelliv eller stiga ut ur sig själv. En målning måste inge en djup tillfredsställelse, den renaste ro och glädje i en uttröttad själ."
Matisse förhållningssätt kommer osökt till mig när jag betraktar Jonathan Josefssons måleri och tuftade mattor i konsthall två och tre på Kulturens hus. Josefsson, eller Ollio som han kallade sig som graffitimålare, har tagit gatans bildspråk med sig in i konstsalongerna. En punk-företeelse som startade på den amerikanska konstscenen med graffitimålarna Keith Haring och Jean-Michel Basquiat redan på 1970-80-talet. Då kanske det klirrade till av sensation i vernissagepublikens cocktailglas men numera känns det bildspråket, åtminstone off-street, som tämligen desarmerat. Cirkeln sluts, det som var radikalt 1908 och uppkäftigt revolutionärt 1978 har med en ny publikgeneration blivit som en bekväm fåtölj. Inget fel i det oförargliga så länge det håller sig från ren förförelse.
Gatans bildspråk lyser igenom i Josefssons textila arbeten. Tuftningstekniken påminner i viss mån om sprayburkens målarskrift. Med en luftrycksdriven pistol skjuts färgat garn ett och ett från baksidan genom en gles väv. Pistolen kan laddas med olika trådgrovlekar och kapas i olika längder av munstycket. Trådarna fixeras sedan genom att ytterligare en väv limmas över hela bakstycket. Josefssons mattor är vägghängda som välkomponerade målningar, likt visuella musikstycken, och håller sig, för att säga som Matisse, lugna på väggen.
På golvet i konsthall två står en del förslag till festliga rondelldjur i utsågad fiberplatta. De påminner om Mirós figurationer, måhända skapade som alternativa inlägg i rondellhunds-debatten.
I utställningen ingår även en stor väggmålning gjord på plats med en monitor som dokumenterar framväxten av arbetet. Den målningen orsakar inte heller "ett uns bekymmer eller oro". Jo, en smygande oro infinner sig efterhand. Vad vill han? Det är förvisso ett imponerande färgarbete men med stigande ambivalens erinrar jag mig Elmer Diktonius ord: "Om konstens uppgift vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten." Med det ringande i mitt stilla sinne går jag hem till min egen bekväma fåtölj för att fundera över vad jag har sett.