Love förtjänade publikens kärlek

Love Olzon & Nina Kinert
Kulturcentrum
Ebeneser
Onsdag 29/9?04

Kultur och Nöje2004-09-30 06:30
Rolf Nilsén
Det var inte så svårt att tänka den musikaliska parallellen Gram Parsons och Emmylou Harris, när Love Olzon och Nina Kinert sjöng som allra tätast inför ett i princip fullbesatt Ebeneser i onsdags kväll.<BR>Med gitarristen Staffan Andersson, vanligtvis hemmahörande i Lars Winnerbäcks Hovet, som James Burton då.<BR>Kanske var det kallt där uppe på scenen, för Love Olzon satt i ytterjacka och halsduk. Men musiken som växlades fram var varm, om än för säkerhets skull spelad i närmast samma tonart hela tiden.<BR>Love Olzon är en singer/songwriter och guitar man med okrossbar integritet som med sitt plockiga gitarrspel och stillsamt <BR>respektingivande attityd långsamt bara blir allt mera övertygande.<BR>I tandem med Staffan Andersson bildade han ett både fundersamt och omtänksamt par, som satt där på varsin stol och aldrig någonsin ens funderade på att göra sig till.<BR>I stället bara spelade de. Sparsamt och vänligt. Och Love Olzon mellansnackade. Lika försynt och halvexcentriskt, kan man gott säga.<BR>Det handlade om mörkögt lågmälda och informella lägereldsballader, med stråk av stråtrövare och terapiövningar och med titlar som Jag vill ha en tjej som tycker om mej, Är det min tur nu?, Det finns ett tomt rum, Jag kan inte dö (en gång till) och Sjönk långt ner.<BR>Meditativt var liksom bara förnamnet här.<BR>En plats för mej lade sig snällt till rätta och Nina Kinert kom in på scenen, satte sig ner och skakade med stor självklarhet ett par maracas.<BR>&nbsp;? Är det här OK för er? frågade Love Olzon försynt.<BR>Visst. Absolut.<BR>Och så sjöng han Det spelas upp i mitt huvud.<BR>Det hade nog inte varit så dumt om den här musiken hade spelats i ett totalt nedsläckt rum. Då hade nog den stillsamt överväldigande effekten bara blivit ännu kraftigare.<BR>En sinnesrörelse i det nästan omärkbara, kan man väl påstå.<BR>Efter paus tog Nina Kinert i princip över sångmikrofonen och startade med The Right Time.<BR>Hon påminde om nya självständiga countrystilister som Alison Moorer, Shelby Lynne eller Heather Myles och med låtar som High Heels, Something To Hold On To, Used To Love Her och Heartbreak Town fick hon publikens oreserverade kärlek.<BR>Vid något ögonblick blåste hon liv i ett ensligt munspel. Och i den sista låten för kvällen, den underbart fina I?ll Wait Outside Until Jesus Comes, så anade man relieferna av Gram och Emmylou för fullt.<BR>Några extranummer blev det dock inte. Trots ivrigt och taktfast applåderande.<BR>Hoppas ändå att det blev någon extrafest för trion att gå på. Just som Love Olzon önskade sig, för deras vidkommande.<BR>Det var de mera än väl värda.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!