Kari Lövaas
Och de såg att de var nakna – om skam och beskydd
Ariel
Ny bok
En bit in i Kari Lövaas essäsamling om skambegreppet möter vi Charlie Chaplin och City Lights. Chaplin har svalt en flöjt, varje gång han andas avslöjar han sig. Han kan varken gömma sig eller låtsas att han passar in bland människorna omkring honom. Men ljudet röjer också något mer; hans mänsklighet. Jag läser episoden som en elegant anspelning på titeln ”Och de såg att de var nakna”, hämtad ur Första Mosebokens tredje kapitel där Adam och Eva förvisas ur Edens trädgård sedan de ätit den förbjudna frukten. De tvingas därmed konfrontera sitt brott, sin nakenhet och sin dödliga mänsklighet, en process vari just skammen är en svårskiljaktig del.
Skam har på senare år närmast blivit ett litterärt modetema. Inom skönlitteraturen, men främst inom den psykologiska självhjälpslitteraturen, finns en uppsjö av mer eller mindre uppenbarade manualer för hur vi frigör oss från denna förmodat djupt destruktiva känsla. Bort med skammen! Uppmaningen ligger där latent eller som en högst handfast uppmaning. Där de flesta författare plitat dit ett tvärsäkert utropstecken prövar Lövaas ett frågetecken.
Att vår tids trendkänsliga självhjälpslitteraur velat förkasta skammen och i frigörelsens namn få oss att strunta helt i vad vår omgivning tänker och tycker förvånar knappast, det är en del i en individualistisk självförverkligandekultur. Lövaas frågar sig istället om skammen kanske är något nödvändigt, ett etiskt grundvillkor.
Skam är obehaglig då vi upplever den, men det betyder inte nödvändigtvis att den måste vara förkrympande. Den kan också vara något som får oss att växa genom en – låt vara sträng – tillrättavisning, en förmåga att läsa och tolka sin omgivning, en slags musikalitet som genom själva balansakten – där vi får väga vår egen syn på världen mot andras – uppövar en känslighet där vi lär oss att visa respekt för den Andre. Att helt sakna känsla för skam riskerar leda till en tondövhet som gör oss immuna mot andras behov och önskningar. Givetvis ska tolkningen anpassas till hur vår omgivning ser ut, om den består av övervägande goda eller onda människor, om deras intentioner och värderingar är sunda.
Lövaas berättarteknik är snarare präglad av ett ödmjukt prövande än en rak argumentation. Praktiska exempel och vardagliga situationer varvas med nedslag i filosofer som Platon, Nietzche och Giorgo Agamben, närläsningar av författare som Kristian Lundberg, Dag Solstad och Karl Ove Knausgård.
Intressant är essän om Knausgård, författaren som med sitt hänsynslösa självutlämnande vill utmana skammen. Men kanske visar bekännelseförfattarnas implicita krav på att genom ”sitt mod” också bli förlåtna, att vägen ut ur skammen inte går genom hätsk konfrontation utan via ett erkännande av att skam finns, att vi bör fundera noga på vårt eget förhållningssätt till den.