Tre konungar vandrar, var och en med sin ensamhet, genom öken, träsk och åter öken, ledda av den stjärna som ska föra dem till en konung som är dem "ojämförligt mäktigare".
De tre männen i Lotta Lotass Konungarnas Tillbedjan söker oförtröttligt målet, fångade av en längtan att "få lösgivas från ärans falska spel" och få ny gestalt. Oron över att inte hinna fram, att förlora kompassen, att inte mäkta med - oket, offret, tvivlet - allt är vandringsmödan värt.
Hägern vakar och svalan, en gång vit, inger sorgkantat hopp all den tid det tar för kungen med den gröna manteln att komma ur, eller fram till, en inre tomhet. Hans längtan är att falla, då kronan är honom för tung.
Konungarnas Tillbedjan är röd med vitt omslag och med tilltal i grafiskt svart, öknens och olyckans färg kontra kyskhetens, och dessutom helt befriat från både författar- och innehållsdeklaration.
En mycket passande inramning till det helvetiska trampande som väntar pilgrimerna anförda av de tolv väktare, eller lärjungar, som utgör den yttre auktoritet som håller sig med principer, det vill säga löften om ett paradis bortom horisonten.
Lotass skriver om allt det vi söker, om stjärnan och stallet, freden, rättvisan och frälsningen. Om hoppet helt enkelt, och det med en språkdräkt som i stränghet och karghet imponerar, men inte frestar. Varför neka sig livets sötma?
Om boken öppnar upp för meditation så skulle det vara över tillvarons oåtkomlighet. Hos Lotass är det noll inställsamhet. Hon avstår från det folkliga och hennes språkarbete väntar in det mest långsökta - att ta på sig ensamheten. Lotass är en nörd som kan den svåra konsten att koncentrera sig och vara konsekvent i sin sak, inte olik kompositören John Cage som i sitt sökande skapade toner utifrån I Chings hexagram med en obeveklig konsekvens, kanske för att inte låta sig förledas eller befläckas av annat brus. Den nivån intresserar väldigt få.
Hos Lotass är orden hårt fasthållna och slår mot tillvarons grund. Tröttsamt blir det. Det är inte bara pilgrimerna som har ett krävande arbete framför sig och någon handbok i livskonst är inte det här. Men orkar man trampa på infinner sig också vila. Den du aldrig kan få av effekter, kommers och spektakulära Augustnomineringar.