Lotass beskriver det obegripliga

19 miljoner dödade under fyra års tid, soldater och civila inräknade. Första världskrigets dödssiffror är svåra att på allvar begripa, den jättelika slakten blir lätt en helt abstrakt siffra i medvetandet. Den individuella döden är närmast upphävd, borta i en oöverblickbar härva. Att allt detta skedde under en tid där de militärtekniska förutsättningarna för verkligt massdödande ännu låg en bit bort - det gör saken än mer obegriplig. Och i år är det 90 år sedan kriget tog slut. I dagarna har Peter Englund utkommit med en tegelsten kallad Stridens skönhet och sorg. Det är nog ingen titel Lotta Lotass skulle använda sig av (även om den förvisso är vacker), men den skulle kunna gå för varudeklaration även för hennes skildring av första världskriget, Den röda himlen. I en enda, hundra sidor lång mening ordfästs skyttegravarnas tröstlösa och evighetslånga strider, med allt vad de innebar av kamp, död, liv, sorg, strävan. Men också leda. De soldater vi får följa tycks påfallande ofta vara hemsökta av ledan. En krigströtthet mot vilken den enda - verkningslösa - behandlingen är ännu mera krig. Artillerielden som lyser upp himlen blir en tilldragelse, även om den förintar. För den här sortens litteratur anses autenticiteten ofta vara A och O. Författaren ska skriva som om hon eller han var där, med lerig uniform och avskedsbrevet till familjen färdigskrivet i bröstfickan. Det kan lätt bli krystat. Bättre då att som Lotass driva in kilar i förtroendet mellan det skrivna och läsaren. På ett flertal ställen i texten frångås det ordinarie berättandet och i stället talas det om slagfältet som vore det en tavla: "hela landskapet är överstruket med samma nyans; och där den bakre horisonten möter och ligger intill den främre syns en tunn, lysande glipa och en skiftning i den spruckna färgen", "och han stannar upp och står så stilla timma efter timma; andas innanför det gula glaset, och ser skuggfigurer skynda fram över den gula scenen, själva färgade i gult". Det skänker en kuslig och på samma gång komisk effekt och är nödvändig för att skapa andningshål i det pumpande, utmattande flöde som texten bär med sig. Det är alltså en bok som även i hög grad handlar om mimesis, om avbildandets konst - en sällan särskilt oskyldig akt. Detta har skett, men det är också avbild, representation. I så måtto saknar det också avgränsning i tiden. Bara för att något ägt rum betyder det inte att det också är dröm och villa.

Lotass beskriver det obegripliga

Martin Bergqvist har läst Lotta Lotass nya bok Den röda himlen. "I en enda, hundra sidor lång mening ordfästs skyttegravarnas tröstlösa och evighetslånga strider, med allt vad de innebar av kamp, död, liv, sorg, strävan", skriver han bland annat.