Ena stunden vill Lostprophets vara ett tungt U2 och den andra Rage against the Machine - allt detta på samma skiva. Med hjälp av ett gäng arenavänliga låtar försöker man förmodligen locka folk att lyssna på de något svårare spåren. I mina öron känns det bara spretigt, trots att jag uppskattar både U2 och RATM. Klart man kan argumentera för att spretigheten bara är ett tecken på bandets mångsidighet. Men jag känner snarare att de får problem med sin trovärdighet eftersom jag inte vet vilken av alla dessa sounds kommer från hjärtat. Är man melodramatiskt lagd och vill höra ganska radiovänlig popmetal som klingar nu-metal kan Lostprophets vara något för dig. Bästa spår: Dstryr and Dstryr.
