Lost in Translation

Lost in Translation
Royal Bio
Regi och manus: Sofia Coppola
Foto: Lance Acord Musik: Brian Reizzler
Skådespelare: Bill Murray, Scarlett Johansson, Giovanni Ribisi, Anna Faris, med flera

Kultur och Nöje2004-04-20 06:30
Rolf Nilsén
En av de mera omtalade och efterlängtade filmerna på ganska länge visar sig ? mera än väl leva upp till sitt rykte.<BR>Lost in Translation, som var nominerad till ett helt gäng med Oscars men som till sist ?bara? erövrade den för bästa originalmanus, är just den sortens mysiga film som man väldigt gärna går spikrakt in i och egentligen inte alls vill lämna.<BR>Lika lite som Bill Murrays medelålders amerikanske filmstjärna vill lämna den ungefär hälften så gamla unga fru till en självupptagen fotograf, som han en sömnlös natt träffar på Park Hyatt Hotel i Tokyo. Där han befinner sig för att spela in reklamfilm för japansk whisky. Vilket han höstar in så där två miljoner dollar på. Men avskyr varje sekund av.<BR>Det är Scarlett Johansson som spelar den unga fotografhustrun. Och hon är helt lysande fantastiskt bra. Samt matchar den melankoliske Bill Murray på ett utsökt sätt.<BR>När dessa två strövar runt i den neonberusade Tokyonatten, eller när Murray sjunger karaoke till More Than This på en lyxsunkig sylta, eller sitter och lyssnar på standardjazzrefränger i den dygnet runt öppna hotellbaren ? då uppstår någon sorts bitterljuv magi som det bara är alldeles omöjligt att förhålla sig negativ eller ens neutral till.<BR>Det finns så subtilt nyanserade undertexter och signaler i den här filmen, att det bara känns som en obehärskad njutning att tugga i sig dem.<BR>Må vara att den skulle kunna uppfattas som lätt överskattad också. Det är ju den risk som alla någorlunda rejält upphaussade filmer löper. Men här tycker jag bara att det känns irriterande att ens försöka tala om något åt det hållet.<BR>Det existerar bara inte.<BR>Däremot kan man inte säga att Lost in Translation fungerar som någon mera uttalad reklamfilm för Tokyo eller Japan i sig.<BR>Det är definitivt inte det land jag mest omedelbart skulle välja att besöka. Det har jag i och för sig alltid tyckt och åsikten har inte förändrats efter den här filmens skikt av den grälla verklighet som är den japanska.<BR>Men annars: en lustfyllt känslig, akut välspelad (av Murray som aldrig varit fullt lika bra som här, Johansson och även av Giovanni Ribisi som gör ännu en av sina skitstövlar) och följsamt trovärdig kärleksfilm. Av den allra mest sympatiska sorten.<BR>Ingenting är förutsägbart här.<BR>Vilket känns hur fint som helst.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!