Lordi är ingenting utan maskerna

Till och med när bandet inte var här handlade det om dem. Fredagens största snackis var att någon hade sett Lordi sitta i baren hela kvällen, men att ingen hade känt igen dem utan maskerna. Under spelningen slås jag av hur det här med hårdrock har utvecklats sedan jag tillhörde "hårdrocksgänget" på min mellanstadieskola. Jag gillade egentligen inte musiken men kunde inte motstå när Ozzy var varulv, Blackie Lawless åt rått kött eller när Whitesnake poserade med bikinibrudar på en motorhuv. Sånt var astufft 1986, och inte bara i mitt tioåriga huvud. Hårdrockstjärnorna var the shit. De farliga, de tuffa och de som mammorna och papporna skulle låsa in sina döttrar ifrån. I dag är det helt annorlunda. Det finns väl knappt ett band som är mer mainstream än Lordi. Alla diggar. Pensionärerna med såna där stora öronskydd i gult som man använder i gruvan klappar händerna. Treåringarna gungar på pappas axlar och småkillarna med för mycket sockervadd i blodet dampar sig i träden runt Kebnescenen. Allt för lite masker. För utan monstermaskerna är Lordi faktiskt inget mer än ett ordinärt rockband. Inte dåliga. Men inte heller speciellt bra. Den typen av rock de spelar är sedan länge passé. Bredbenta och bastanta rockriff som aldrig överraskar. Smäktande ballader med alldeles för mycket reverb på trummorna. Men som show betraktat är de givetvis allt annat än mediokra. Jag står hellre och huttrar framför Lordi i en festivalslänt än ser en trött Snoop på Hultsfred. Men musiken, den har jag redan glömt hur den lät fem minuter efter sista tonen är spelad.

Lordi är ingenting utan maskerna

Kirunafestivalen Lordi Kebnescenen, lördag 22.00. Mycket kring årets festival handlade, såklart, om det här trollrockbandet. Folk verkar i det närmaste hypnotiserade över allt som har med Lordi att göra.