Lördagsrock - en livsnödvändighet

Lilla salen är närmast fullsatt den här lördagen när bandet Joe Anna drar igång sin svängpop och därmed inleder den 41:a Lördagsrocken. Åtta man är med upp på scenen och en hel del olika instrument, däribland en saxofon som jag älskar. Saxofon liksom! När såg man en sån på lördagsrock sist? Annars fascineras jag av hur tajta de är, det låter grymt trots att det finns åtta potentiella felspelare. Och Johanna Söderström sjunger fint om någon med gamla dar i skallen och rör sig vant, ibland påminner hon om Lisa Ekdahl. Eller Lars Winnerbäck. Duktiga är de i alla fall, Joe Anna. Efter några låtar frågar jag mig om man kan bli för duktig. Men nämnde Winnerbäck har ju lyckats bli en sorts riksnallebjörn, så min fråga är nog onödig. När Joe Anna spelat sina fem låtar färdigt kliver Rocket?roll på. De låter väldigt Kiss. Posar som Kiss. Har texter som handlar om samma saker som Kiss låtar handlar om. Och mycket riktigt: på Myspace står Kiss först bland influenserna. Sedan följer Avarice, de är yngst i dag och spelar rockcovers. Sen Bitter Soil, som chockar mig med att skämta och vara det första dödsmetallbandet jag ser som inte håller stenhårt på sin mörka image. Jag som inte har en enda metallåt i podden ska kanske inte ska uttala mig om musiken, men mina öronproppar blir faktiskt liggande i fickan. Sista gänget ut för i dag är Of A Ruin. Tänk Linkin Park med growlinslag. Jag och resten av publiken är visst överens om att det är något sevärt - inte nog med att minst hälften är kvar i lokalen än (vilket är väldigt ovanligt för Lördagsrock, bara de mest entusiastiska metalkidsen brukar vara kvar på slutet), Of A Ruin får både applåder och jubel. Jag hoppas att de är rejält nöjda med sin första spelning någonsin. Fast egentligen spelar det ingen roll om jag hissar eller dissar i en sån här recension. Lördagsrock har rätten att vara hur ojämnt, dåligt eller underbart som helst. Den måste finnas oavsett kvalitet, annars lär Luleå krympa avsevärt som musikstad.