Arbetet med Romanen om Olof hade just påbörjats och Johnson ville återfå närkontakt med landskapet och dess människor. Resan är väl dokumenterad genom korta resebrev av pseudonymen Jon Jodd på DN:s Namn och Nytt–sida. Det är emellertid fram för allt novellen ”Minne vid en sjö”, publicerad i samlingen Den trygga världen, som jag vill förknippa med återkomsten till Boden. Jag minns den från flera sommarkvällars uppläsningar men så är det också en novell som passar väl att läsas upp i Björkelund på födelsedagen, i det landskapet, nära sjöarna, i sommarljuset.
Novellens berättare stiger av tåget vid centralstationen och börjar fingå in mot centrum, samtidigt som han också vandrar in i sina minnen. Bron över ån, bekanta ansikten, den hemliga stoltheten över att vara författare, fruktvagnen vid järnvägslastkajen, päronen på torget. Och sjön, badsjön, skridskosjön och dansbaneholmens sjö. Också drunkningssjön.
Det är emellertid Midsommarsjön berättaren vill minnas. Han är sex är och sitter i ekan tillsammans med fosterföräldrarna. Det är en ljummen midsommarkväll, snart natt. De ror, fiskar, han kryper ihop i fören, känner vattnet i handen, somnar. När han vaknar har de gjort ett strandhugg och fått fyr på en eld. Han får kaffe och kakor. Det är bra, livet är gott, just så tryggt som det skall vara.
Johnson skriver: ”De sitter där och pratar. Intet ont kan hända nån mänska. Intet ont har nånsin hänt nån mänska.” Så kan en utfästelse formuleras: Intet ont kan hända. Det är ett löfte, men också en berättigad förväntan på livet och Johnson kursiverar de två meningarna. Han stryker under för att tydliggöra det som formuleras som en försäkran om trygghet.
Grafiska förstärkningar – kursiveringar, understrykningar och liknande – är ovanliga i författarskapet. Hos Johnson finns inget tillfälligt och det har därför betydelse att en liknande, nästan identisk formulering finns i den för författarskapet viktiga novellen ”Ett besök” i samlingen Natten är här från 1932. Då är det skrivmaskinsförsäljaren som kommer på besök till berättaren i lägenheten i St Leu, norr om Paris, och opåtalat börjar tala om kriget, om skyttegravarna, krevaderna och såren, och han gör det som vore det ingenting. Det visar sig att hans unga fru dog just när kriget bröt ut. Nygift, samtidigt nybliven änkling gick han ut i kriget och åter kursiverar Johnson: ”det onda som kunde hända mig hade hänt redan förut.”
Den trygghet som i förstone tycks avsluta novellen ”Minne vid en sjö” är inte grundad, pojkens förtröstansfulla tanke har inget fäste. Redan under vandringen in mot staden, in i minnet, erinrar sig berättaren också Isidor, kamraten som drunknade, honom de bar bort över gärdena. Och han tänker på pigan som rodde med grädden från fäbodarna och båten kantrade. Grädden färgade vattnet vitt. Och han tänker på de andra drunknade, de som står på botten med en luftbubbla vid munnen och väntar under istäcket. Det är en bild av ångest: den lilla ekan som man måste sitta försiktigt i, ”om man faller i vet ingen om man kan komma upp igen”.
De två fraserna, ”inget ont kan hända” och ”det onda som kunde hända hade redan hänt”, är grundstenar i och för Johnsons författarskap. Först är det löftet, den berättigande förväntan på ett gott liv, en tillvaro i gemenskap, kärlek och trygghet, det är livets löfte, allt det som borde vara allas rättighet och självklart ska infrias. Därefter följer sveket, livets svek som är trolösheten, uppbrottet och ytterst döden. Det är ensamheten och övergivenheten, det som inte kan hända, inte får hända och sedan faktiskt äger rum. Löftet och sveket: där emellan utspelar sig författarskapet. Det är Johnsons pessimism.
Fotnot: Ikväll 29/7 firas traditionsenligt Johnsons födelsedag med uppläsning och författarbesök vid stugan i Björkelund. Och kaffe och bulla.