Löften om ljusare tider

Tine Lundkvist Måleri Konstens hus, Luleå Största staden, ute på Lofoten i Nordnorge är Svolvaer. Den ligger i en skyddad hamn under dramatiska höga svarta klippor vänd mot den stora Vestfjorden. En gång i världen då sillen gick till öste man ofantliga rikedomar ur havet. Nu är det lite si och så med fisket. Runt hamnen ligger fiskrenserierna tätt och ut på Svinöya, det ursprungligaste Svolvaer, står torkställningarna för torrfisk som stora hässjor i täta system. På Svinöya ligger även Nordnorskt kunstnercentrum, en anläggning med ateljéer och utställningshallar för konst. Här kan man som konstnär hyra in sig för kortare eller längre perioder. Många konstnärer har förlorat sig i det landskap som förför utanför ateljéfönstret. Ann-Cathrine ?Tine? Lundkvist kom från Stockholm till denna plats för mer än 30 år sedan och är sedan 26 år bofast där. Sist hon ställde ut i Sverige var på den stora konstmässan Nordkalottens höstsalong för mer än 20 år sedan. Nu ställer hon ut separat i övre hallen på Konsten hus. Det förföriska i landskapet har hon lämnat bakom sig, detta sagt med reservation det finns där men bara som en förevändning. Måleriet i sig är det egentliga motivet och man skulle kunna prata om ett impressionistiskt förhållningssätt i det att hon försöker måla atmosfären, själva luftmassan mellan betraktaren och det betraktade. Slöjor av vitt sveper genom bildrummet och lägger sig som skyar framför svarta tunga bergsformationer. Ibland bryter ett gult ljus in som en accent, som om en molnglugg släppt in en solstråle genom snöröken. Ett turkost penselsvep låter oss ana ett strandvatten, ett mörkt stråk får oss att se land i töcknet. Pa?nta rehi, allting flyter. Alla bilder handlar på något sätt om vintern. Det finns en svag lila kyla i det zinkvita som lämpar sig till snöglopp. Men det kan vara svårt att måla vitt utan att det blir kritigt och lägger sig som en hinna ovanför, utan egentlig kontakt med underlaget. Det är inte alltid Tine Lundkvist lyckas undvika detta. Ibland känns det frystorkat torrt, som kvarglömda renbogar i en frysdisk. Bäst fungerar hennes måleri i de stora bilderna betitlade Vintertid 01?02?03. I dem finns ett färgperspektiv där alla komponenter har inbördes kontakt med varandra. Snö är ju inte bara kyla utan även ljus, under en sån här mörk höst ger Tine Lundkvists bilder löften om ljusare tider. Det är inte utan att man längtar efter snön.